Fender vs Gibson - personliga reflektioner

[gthyni]

Någon såg kanske min köpesannons att jag sökte en EB-3.
Som gammalt Jack Bruce-fan satt jag och dräglade över bilder på Warwicks JB-basar men med ett nypris på 68 lapp så blir det bara en dröm tills vi vinner drömvinsten på Lotto. Det finns ju rimligare alternativ så jag efterlyste en Epiphone EB-3. Jag hade provat en EB-0 på 4Sound Kungsholmen men jag tycker shortscale bara blir "sladdrigt" så den gick bort.

Jag fick napp och det kom en fin EB-3 för en lagom peng med bussgods från dansk_se och Borlänge.
Snygg att se på och lättspelad är jag mer än nöjd med mitt köp. Det är faktisk den första "Gibson" jag haft trots att jag började spela i mitten av 70-talet. A real Fender man, that's me.

Tänkte att det kan vara intressant att jämföra hur den funkar med referensen för vad en elbas är dvs P-bas.
Jag har en (lawsuit) Tokai Hard Puncher från 1980 med rosewood-bräda. Det är en mycket välgjord japansk kopia av en 60-tals Fender Precision Bass. Fantatiskt akustisk klang i den basen. Uppdaterad elektronik med nya amerikanska potar och Seymore Duncan Quarter Pound pickup.

Vikten är ungefär densamma vilket förvånade mig lite eftersom EBs kropp är tunnare och mindre men de använder väl en träbit med högre denisitet. Ingen av basarna är särskilt tunga dock.

Halsen på EB är betydligt smalare, känns mer som en Jazzbas-hals och den har till skillnad mot Fenderbasar ingen märkbar radius i greppbrädan som känns helt flat. Smaksak. Har normalstora händer och för 40 år sen lärde mig att placera tummen bak på halsen, av den numera kände gitarristen Johan Norberg som försökte lära ett tonårigt popsnöre att spela klassisk gitarr. Jag känner mig mest bekvämt på en P-bas med lite mer bredd och lite mer utrymme mellan strängarna. På EB (och Jazz Bass) har min tumme en tendens att glida upp till överkanten och jag känner att det låser fast handen lite. För högerhanden så funkar det bra med fingerspel men när jag spelar med plektrum (eller tumme) så fördrar den extra space man får på en P-bas. Men detta är tycke och smak och beror lite på vana, spelstil, storleken på händer och allmän fumlighet.

Ergonomin är dock ett ställe där P-basen är klar vinnare. EBns korta kropp med en longscale-hals gör att tendensen till neckdive är påtaglig medan men kan klappa händer med P-basen utan att den åker iväg. Detta kan bero på att Epiphone klämt dit en fullång hals på en design som var gjort för shortscalen. Skulle var kul att känna om Warwicks variant har samma tendens. Fenderkroppen känns också närmare magen (trots att den av tjockare) pga sin utformning medan EB-kroppen är en planka.

Ljudet då, alla vet hur en P-bas låter. SB-micken ger lite extra punch till det. EBn har Epis originalmick som sägs vara ganska kass utbytt mot en Artec mudbucker. Ganska dovt och mulligt ljud men saknar lite punsch och output, men det skulle vara rättvisare att jämföra mot en DiMarzio Model One som ska ge en bättre ton (och som jag ska skaffa vid tillfälle om jag regelbundet använder Epi).

Slutsatser:
Jag är som sagt subjektiv som f-n, den bästa skönaste bas jag spelat på är en Fender Custom Shop Journeyman '59 P-Bas replica med rosewood-bräda. Det är min referens, vintage är mer kult men Fender CS är lika bra (att spela på, usel investering iaf på kort sikt). Min Tokai ligger inte miltals därifrån och har en rimlig prisnivå, en riktigt älskad japansk dam som jag tror kommer att vara min favorit under lång tid. EB-3:an har en annan känsla, ett annat sound och en annan look, men eftersom jag inte är proffsmusiker behöver jag inte en P-bas till som backup, utan kan välja en andrabas just för att den är annorlunda och tycka om den för det den är.

[Vee-Eight]

Kul läsning!

En liten kommentar bara:
Gibson hade en EB3L, som var longscale, men den gick ur sortimentet nånstans 1973.

Jag provade en Epi EB3, och jag blev lite kär i den, men tyvärr så blev neckdiven ett litet argument att köpa mig en Fender P-bas istället. Vill eg inte ställa dem mot varann, jag saknade både EB3 och Precision i samlingen.

[Roger Hedin]

Nu är väl Epiphones halsar betydligt klumpigare än Gibsons, i alla fall om man jämför Thunderbird-modellerna. Några andra "likadana" har jag inte lyckats lägga händerna på. De nya Gibson T-bird är förvånansvärt välbalanserade med tanke på designen. "Alla" basar - dristar jag mig till att påstå - som har ett övre horn som inte når till tolfte band tenderar att dyka. Därför är Fender-designen överlägsen alla andra klassiska former, möjligtvis med undantag för Rickenbacker, som också har rejält lång näsa. Det är ingen slump att J och P (och deras avknoppningar) är överrepresenterade i musikvärlden. Alembics klassiska stekpanna VILL verkligen lägga pannan(!) mot golvet om man släpper taget. Warwick Thumb är inte mycket bättre i det avseendet. Thunderbird - de nya i alla fall - är det berömda undantaget som bekräftar en och annan regel.

[gthyni]

Leo Fender var ett geni, fast han fick göra ett omtag för att det skulle bli perfekt. P-basen vi inte lika ergonomisk i första generationen, jag har haft en telecaster bass som jag skavde hål på underarmens hud med, sålde tillbaka den. (Det var en 1968 då den hade varit en investering att behålla).

Angående neckdive, har någon provat ett sånt double strap? Hjälper det?
http://www.gruvgear.com/duostrap-neo" onclick="window.open(this.href);return false;


Sent from my iPhone using Tapatalk

[Dansk_se]

Ja, ett stadigt axelband är bra att ha på den basen, men jag tror inte det behövs nån duo strap. Själv har jag kört med ett brett läderband bara.

Gällande halsens klumpighet tycker jag inte att det är några problem med just denna i alla fall. T-birdarna och till viss del EB-0 från Epiphone kan vara lite sådär men jag tycker att EB-3an är ganska smäcker

Ifall du inte har bytt strängar så sitter det trötta stainless i tjocklek 040-095 på nu. Det kan nog göra sitt till att outputen känns låg...

[gardinen]

Jag kan absolut skriva under på, att Fender Custom Shop är minst lika bra som sina gamla diton. Ett gammalt instrument har ju alltid en egen personlighet och historia bakom sig, men för ren spelbarhet skulle jag välja en custom shop.

[gthyni]

Ja, ett stadigt axelband är bra att ha på den basen, men jag tror inte det behövs nån duo strap. Själv har jag kört med ett brett läderband bara.

Då är mitt gamla Fenderoriginalband helt fel alltså

Gällande halsens klumpighet tycker jag inte att det är några problem med just denna i alla fall. T-birdarna och till viss del EB-0 från Epiphone kan vara lite sådär men jag tycker att EB-3an är ganska smäcker

MIn reflektion också, halsen på EB3an är smäcker.

Ifall du inte har bytt strängar så sitter det trötta stainless i tjocklek 040-095 på nu. Det kan nog göra sitt till att outputen känns låg...

Var sugen på att prova flats, men mudbucker kräver nog strängar med twang i, ska gå och se om Nysse har några D'Addario som passar mig.

Jag kan absolut skriva under på, att Fender Custom Shop är minst lika bra som sina gamla diton. Ett gammalt instrument har ju alltid en egen personlighet och historia bakom sig, men för ren spelbarhet skulle jag välja en custom shop.

Absolut som jag tänker. Den enda invändningen är om jag köper en ny CS och ångrar mig och vill sälja ett år senare så loosar jag mycket deg, med en vintage till rätt pris så tappar man sällan pengar.

[Danne]

Gällande halsens klumpighet tycker jag inte att det är några problem med just denna i alla fall.

Nej, och vad gäller Epiphone är det nog inte alltid så konsekvent (gäller väl andra fabrikat också iofs). Jag har en tidig EB-0 från 1997 då de tillverkades i Korea och den har också en väldigt smäcker hals till skillnad från Kina-exemplaren. Halsprofilerna skiljer även på de gamla Gibson-basarna (EB-0/EB-3). Under tidigare 60-tal var de fetare än de senare exemplaren.

[Roger Hedin]

...Angående neckdive, har någon provat ett sånt double strap? Hjälper det?
http://www.gruvgear.com/duostrap-neo" onclick="window.open(this.href);return false;
Sent from my iPhone using Tapatalk

Jag hade nåt liknande en gång; det var två remmar i kors på ryggen mer eller mindre. Basen hängde helt rätt i vikt men helt fel i position. Den hamnade på tok för långt "åt vänster". Jag tror inte avlastningen med den där remmen blir lika bra som det kan verka, eftersom vikten ändå ligger över vänster axel...

[gthyni]

Kikade på Warwicks version, som synes på bilden så har de ändra kroppsformen lite, både ett horn som sticker ut lite mer och en "jazzbas"-kurva i andra änden av kroppen + att de flyttat strapknoppen från baksidan av halsinfästning till hornet.
Borde hjälpa balansen lite även om halsen ser ännu längre ut än på EB3an.

[Mr Spock]

den numera kände gitarristen Johan Norberg som försökte lära ett tonårigt popsnöre att spela klassisk gitarr.

Off topic:
Jag har bott granne med den gode Johan för sisådär tusen år sedan. Då var HAN ett finnigt popsnöre och Spock var snorig.

[Vee-Eight]

Kikade på Warwicks version, som synes på bilden så har de ändra kroppsformen lite, både ett horn som sticker ut lite mer och en "jazzbas"-kurva i andra änden av kroppen + att de flyttat strapknoppen från baksidan av halsinfästning till hornet.
Borde hjälpa balansen lite även om halsen ser ännu längre ut än på EB3an.

Den där är så snygg att jag ramlar av golvet!

[gthyni]

Den tyskbyggd och kostar 70 lök


Sent from my iPhone using Tapatalk

[funkys**t]

Den tyskbyggd och kostar 70 lök


Sent from my iPhone using Tapatalk

Som hittat!

[Mr Spock]

den numera kände gitarristen Johan Norberg som försökte lära ett tonårigt popsnöre att spela klassisk gitarr.

Off topic:
Jag har bott granne med den gode Johan för sisådär tusen år sedan. Då var HAN ett finnigt popsnöre och Spock var snorig.

On topic (jodå, det händer) tycker jag nog att både Fenders historiska mustang-/musicmastermodeller haft ett existensberättigande, jämväl Gibsons eb-modeller. I retrospektivt hänseende håller samtliga hög kvalitet, även om mickvalen ger påtagliga begränsningar i ljudbild när det gäller EB-0 och Musicmaster.

Shortscale är ju mitt signum: den närmast legendariska "sladdrigheten" är enligt min uppfattning främst en vanesak, även om tendensen som sådan nog tydligare kan anas hos Gibson.

Epiphone, slutligen, är ett obegripligt "koncept", där kannibaliserandet på premiummärket Gibson är mera skamlöst, beräknande - och resulterat i genomgående väsentligt lägre kvalitet än rivalkannibalen Squier.

Ur ett 30"-perspektiv finns det en Epi-modell värd att slå ett slag för: Allen Woody Rumblekat. I övrigt har Epiphone konsekvent gödslat med dynga i tjugotalet år nu.

[bassace]

Ur ett 30"-perspektiv finns det en Epi-modell värd att slå ett slag för: Allen Woody Rumblekat. I övrigt har Epiphone konsekvent gödslat med dynga i tjugotalet år nu.

Skulle absolut lägga till Viola i den listan.

[gthyni]

Sen detta skrevs har jag uppgraderat den lite förutom finjustering så har jag
* bytt halsmicken den en riktigt välljudande DiMarzio Model One
* monterat en Mod-Bar, en genialisk liten grej som förbättrar både klang och intonation.
Ett klart lyft.

Från början spelade jag regelbundet på den,
men min sen 40 år Fenderkrökta hand trivs inte med den flata greppbrädan så den har mest hängt och samlat damm på sistone.

Så den är till salu nu till förmån för en Jazz Bass
http://pratabas.se/viewtopic.php?f=8&t=82703

Jag är och förblir en inkrökt Fenderman.

[Lowlife]

Hade en Gibson pizzaspade modell G3 en gång i tiden. Halsen var skön utan att profilen var märkvärdig åt något håll. Halstung var den inte heller tack vare kropp på ca ett halvt hektar i tunn men stenhård lönn. Tyvärr var ljudet ganska menlöst trots tre mikar. Men den var min första märkesbas. Bara det! De fenderbasar som hängde i musikaffärerna då, runt -80, var inte så jäkla bra de heller. Sjuttiotalsbasarna var ganska mediokra. Tur att japanerna efter några år av dåliga kopior lade ribban för kvalitet och tvingade upp den allmänna nivån.