Fender vs Gibson - personliga reflektioner
Postat: fre 04 mar 2016, 18:51
Någon såg kanske min köpesannons att jag sökte en EB-3.
Som gammalt Jack Bruce-fan satt jag och dräglade över bilder på Warwicks JB-basar men med ett nypris på 68 lapp så blir det bara en dröm tills vi vinner drömvinsten på Lotto. Det finns ju rimligare alternativ så jag efterlyste en Epiphone EB-3. Jag hade provat en EB-0 på 4Sound Kungsholmen men jag tycker shortscale bara blir "sladdrigt" så den gick bort.
Jag fick napp och det kom en fin EB-3 för en lagom peng med bussgods från dansk_se och Borlänge.
Snygg att se på och lättspelad är jag mer än nöjd med mitt köp. Det är faktisk den första "Gibson" jag haft trots att jag började spela i mitten av 70-talet. A real Fender man, that's me.
Tänkte att det kan vara intressant att jämföra hur den funkar med referensen för vad en elbas är dvs P-bas.
Jag har en (lawsuit) Tokai Hard Puncher från 1980 med rosewood-bräda. Det är en mycket välgjord japansk kopia av en 60-tals Fender Precision Bass. Fantatiskt akustisk klang i den basen. Uppdaterad elektronik med nya amerikanska potar och Seymore Duncan Quarter Pound pickup.
Vikten är ungefär densamma vilket förvånade mig lite eftersom EBs kropp är tunnare och mindre men de använder väl en träbit med högre denisitet. Ingen av basarna är särskilt tunga dock.
Halsen på EB är betydligt smalare, känns mer som en Jazzbas-hals och den har till skillnad mot Fenderbasar ingen märkbar radius i greppbrädan som känns helt flat. Smaksak. Har normalstora händer och för 40 år sen lärde mig att placera tummen bak på halsen, av den numera kände gitarristen Johan Norberg som försökte lära ett tonårigt popsnöre att spela klassisk gitarr. Jag känner mig mest bekvämt på en P-bas med lite mer bredd och lite mer utrymme mellan strängarna. På EB (och Jazz Bass) har min tumme en tendens att glida upp till överkanten och jag känner att det låser fast handen lite. För högerhanden så funkar det bra med fingerspel men när jag spelar med plektrum (eller tumme) så fördrar den extra space man får på en P-bas. Men detta är tycke och smak och beror lite på vana, spelstil, storleken på händer och allmän fumlighet.
Ergonomin är dock ett ställe där P-basen är klar vinnare. EBns korta kropp med en longscale-hals gör att tendensen till neckdive är påtaglig medan men kan klappa händer med P-basen utan att den åker iväg. Detta kan bero på att Epiphone klämt dit en fullång hals på en design som var gjort för shortscalen. Skulle var kul att känna om Warwicks variant har samma tendens. Fenderkroppen känns också närmare magen (trots att den av tjockare) pga sin utformning medan EB-kroppen är en planka.
Ljudet då, alla vet hur en P-bas låter. SB-micken ger lite extra punch till det. EBn har Epis originalmick som sägs vara ganska kass utbytt mot en Artec mudbucker. Ganska dovt och mulligt ljud men saknar lite punsch och output, men det skulle vara rättvisare att jämföra mot en DiMarzio Model One som ska ge en bättre ton (och som jag ska skaffa vid tillfälle om jag regelbundet använder Epi).
Slutsatser:
Jag är som sagt subjektiv som f-n, den bästa skönaste bas jag spelat på är en Fender Custom Shop Journeyman '59 P-Bas replica med rosewood-bräda. Det är min referens, vintage är mer kult men Fender CS är lika bra (att spela på, usel investering iaf på kort sikt). Min Tokai ligger inte miltals därifrån och har en rimlig prisnivå, en riktigt älskad japansk dam som jag tror kommer att vara min favorit under lång tid. EB-3:an har en annan känsla, ett annat sound och en annan look, men eftersom jag inte är proffsmusiker behöver jag inte en P-bas till som backup, utan kan välja en andrabas just för att den är annorlunda och tycka om den för det den är.
Som gammalt Jack Bruce-fan satt jag och dräglade över bilder på Warwicks JB-basar men med ett nypris på 68 lapp så blir det bara en dröm tills vi vinner drömvinsten på Lotto. Det finns ju rimligare alternativ så jag efterlyste en Epiphone EB-3. Jag hade provat en EB-0 på 4Sound Kungsholmen men jag tycker shortscale bara blir "sladdrigt" så den gick bort.
Jag fick napp och det kom en fin EB-3 för en lagom peng med bussgods från dansk_se och Borlänge.
Snygg att se på och lättspelad är jag mer än nöjd med mitt köp. Det är faktisk den första "Gibson" jag haft trots att jag började spela i mitten av 70-talet. A real Fender man, that's me.
Tänkte att det kan vara intressant att jämföra hur den funkar med referensen för vad en elbas är dvs P-bas.
Jag har en (lawsuit) Tokai Hard Puncher från 1980 med rosewood-bräda. Det är en mycket välgjord japansk kopia av en 60-tals Fender Precision Bass. Fantatiskt akustisk klang i den basen. Uppdaterad elektronik med nya amerikanska potar och Seymore Duncan Quarter Pound pickup.
Vikten är ungefär densamma vilket förvånade mig lite eftersom EBs kropp är tunnare och mindre men de använder väl en träbit med högre denisitet. Ingen av basarna är särskilt tunga dock.
Halsen på EB är betydligt smalare, känns mer som en Jazzbas-hals och den har till skillnad mot Fenderbasar ingen märkbar radius i greppbrädan som känns helt flat. Smaksak. Har normalstora händer och för 40 år sen lärde mig att placera tummen bak på halsen, av den numera kände gitarristen Johan Norberg som försökte lära ett tonårigt popsnöre att spela klassisk gitarr. Jag känner mig mest bekvämt på en P-bas med lite mer bredd och lite mer utrymme mellan strängarna. På EB (och Jazz Bass) har min tumme en tendens att glida upp till överkanten och jag känner att det låser fast handen lite. För högerhanden så funkar det bra med fingerspel men när jag spelar med plektrum (eller tumme) så fördrar den extra space man får på en P-bas. Men detta är tycke och smak och beror lite på vana, spelstil, storleken på händer och allmän fumlighet.
Ergonomin är dock ett ställe där P-basen är klar vinnare. EBns korta kropp med en longscale-hals gör att tendensen till neckdive är påtaglig medan men kan klappa händer med P-basen utan att den åker iväg. Detta kan bero på att Epiphone klämt dit en fullång hals på en design som var gjort för shortscalen. Skulle var kul att känna om Warwicks variant har samma tendens. Fenderkroppen känns också närmare magen (trots att den av tjockare) pga sin utformning medan EB-kroppen är en planka.
Ljudet då, alla vet hur en P-bas låter. SB-micken ger lite extra punch till det. EBn har Epis originalmick som sägs vara ganska kass utbytt mot en Artec mudbucker. Ganska dovt och mulligt ljud men saknar lite punsch och output, men det skulle vara rättvisare att jämföra mot en DiMarzio Model One som ska ge en bättre ton (och som jag ska skaffa vid tillfälle om jag regelbundet använder Epi).
Slutsatser:
Jag är som sagt subjektiv som f-n, den bästa skönaste bas jag spelat på är en Fender Custom Shop Journeyman '59 P-Bas replica med rosewood-bräda. Det är min referens, vintage är mer kult men Fender CS är lika bra (att spela på, usel investering iaf på kort sikt). Min Tokai ligger inte miltals därifrån och har en rimlig prisnivå, en riktigt älskad japansk dam som jag tror kommer att vara min favorit under lång tid. EB-3:an har en annan känsla, ett annat sound och en annan look, men eftersom jag inte är proffsmusiker behöver jag inte en P-bas till som backup, utan kan välja en andrabas just för att den är annorlunda och tycka om den för det den är.