PrataBas

Jag har under flera år försökt lista ut vari Stanley Clarkes storhet ligger, visst han var tidigt ute med att "ta plats" som elbasist och var ganska cool i Return to forever men sedan dess? Allt jag någonsin hört med honom kännetecknas av taskig timing, massor av "fejklicks" (veva igång högernäven och ta slumpmässiga toner med vänstern) och kraftigt sura toner både på kontra och bandad (!) elbas.


Kan någon förklara vad som har hänt eller om jag missar något för bevisligen har han både publik och kritikers gillande än idag?
Case in point, ett av de sämsta solon jag någonsin hört av någon namnkunnig musiker oavsett instrument och såhär låter han JÄMNT:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=PZcDuWjzZYQ[/youtube]

Jag har ingenting att tillföra eller invända mot. Har aldrig sett hans storhet och tycker att din och min version av "School Days" som vi spelade för din flickvän på vinfyllan var överlägsen originalet.

Ah, NU förstår jag hur det kan bli när man dricker för många öl innan man går på scen.

bootsy skrev:din och min version av "School Days" som vi spelade för din flickvän på vinfyllan var överlägsen originalet.

Nästa gång tar vi Hot Fun!

Grafen skrev:

bootsy skrev:din och min version av "School Days" som vi spelade för din flickvän på vinfyllan var överlägsen originalet.

Nästa gång tar vi Hot Fun!

På varsin P-bas med flats!

Grafen skrev:

bootsy skrev:din och min version av "School Days" som vi spelade för din flickvän på vinfyllan var överlägsen originalet.

Nästa gång tar vi Hot Fun!

Har hittat en gitarrist till oss:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=fn-A-43gKaE[/youtube]

Det är ju rent förkastligt uselt stundtals det där solot...
Allvarligt.
Funderade ibland om det var en shred...

Men det ser ju häftigt ut när han står och ser ut som att han bajsar på sig och slår ackord, låter som att han spelar skitfort...

Och när han faktiskt försöker spela skitfort låter det skit.
Ungefär som mina musikaffärslicks. Funkar ju bra när det inte det finns någon annan musik att förhålla sig till...

Helt kass är han inte. Här lirar han rätt fint tycker jag
http://www.youtube.com/watch?v=X-R_Ls3oRiw" onclick="window.open(this.href);return false;

Låter lite som när jag spelar...

Som du redan nämnt var SC en av de första att ta "plats".

Utvecklingen har gått i rasande fart och idag spelar närmast vem som helst tekniskt "bättre".
Men SC har en egen profil/stil. Behövs inte många takter på Alembicbasen och man hör direkt vem som spelar.
En ton han själv skapade och inte kopierade eller lånade från Youtube.

Många människor uppskattar när de kan känna igen en musiker/konstnär. Det handlar inte om teknisk fulländning
utan konstnärligt uttryck som ibland även kan gå hand i hand.Jag behöver väl inte rabbla upp namn?
Även om det är urtrist när publiken
skriker så snart det går lite fort..


Men visst, kanske inte hans vassaste solo och det konstnärliga uttrycket hade han glömt på hotellet...

Fläppen skrev:Helt kass är han inte. Här lirar han rätt fint tycker jag
http://www.youtube.com/watch?v=X-R_Ls3oRiw" onclick="window.open(this.href);return false;

Men se, det där var ju riktigt bra! Verkar som att han slappnar av här och inte känner någon press på sig att imponera.

Håller med om att han spelar taffligt och stereotypt .. typ alltid.
Att han är ett så stort namn fortfarande tycker jag är märkligt.

Visst.. Return To Forever med låten "Hymn of the Seventh Galaxy" var ju ruggigt ball när den kom på 70-talet och jag tycker fortfarande att den är en av de absolut coolaste 70's fusion låtar. Lenny White.. mmm..!

Och så var SC som sagt tidigt ute med sitt alembic-sound. Well.. that's it.
Det han har gjort från RTF fram till nu (40år) är ju inge kul nånstans.

School Days.. det riffet.. kan bara inte med det. Heller.

Jag gillar den här plattan. Kanske inte så mycket pga Stanley iofs, men här gör han väl inte direkt bort sig?
[spotify]spotify:album:4rD55IrMaEewSd6AsTGHhe[/spotify]

lowfreq skrev:Håller med om att han spelar taffligt och stereotypt .. typ alltid.
Att han är ett så stort namn fortfarande tycker jag är märkligt.

Visst.. Return To Forever med låten "Hymn of the Seventh Galaxy" var ju ruggigt ball när den kom på 70-talet och jag tycker fortfarande att den är en av de absolut coolaste 70's fusion låtar. Lenny White.. mmm..!

Och så var SC som sagt tidigt ute med sitt alembic-sound. Well.. that's it.
Det han har gjort från RTF fram till nu (40år) är ju inge kul nånstans.

School Days.. det riffet.. kan bara inte med det. Heller.

Tyvärr! Jag håller med dig. Att vara först räcker liksom inte i längden. Det är inte många heller som uppskattar Ford Model T i trafiken. Jag köpte SC:s dubbel-LP (halv-live???) i slutet av 70-talet. Den lämnade mig lika oberörd och tom som Whitesnakes dubbel Live in the heart of the city: världens mest meningslösa rock-live av en kille som sjungit i ett band som givit ut den enda dubbel-live som kommer att ha betydelse till tidens ände...

jag gillar iofs många av låtarna på school days, men det är inte pga basspelet... tycker att han spelar helt hemskt.

Som Frank Zappa en gång sa till Alice Cooper:"Alice. Either you get it,or you don't".
Stanley Clarke är grym. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. En av de stora.

Bedöm själva.

http://www.fasching.se/evenemang/stanley-clarke-band" onclick="window.open(this.href);return false;

Funkfingers skrev:Som Frank Zappa en gång sa till Alice Cooper:"Alice. Either you get it,or you don't".
Stanley Clarke är grym. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. En av de stora.

Exakt precis så.

Funkfingers skrev:Som Frank Zappa en gång sa till Alice Cooper:"Alice. Either you get it,or you don't".
Stanley Clarke är grym. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. En av de stora.

Möjligt.
Men jag hör det inte. Att det pratas om honom och Jaco i samma andetag är för mig som att jämföra Leonardo Da Vinci med någon som ritar skämtteckningar i herrtidningar.

bootsy skrev:

Funkfingers skrev:Som Frank Zappa en gång sa till Alice Cooper:"Alice. Either you get it,or you don't".
Stanley Clarke är grym. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. En av de stora.

Möjligt.
Men jag hör det inte. Att det pratas om honom och Jaco i samma andetag är för mig som att jämföra Leonardo Da Vinci med någon som ritar skämtteckningar i herrtidningar.

http://www.comicartfans.com/gallerypiec ... iece=36972" onclick="window.open(this.href);return false;

Sorry, gick då rakt inte att låta bli...

Det är väl bara att acceptera att jag inte förstår storheten i låtsaslicks, eviga upprepningar, taskig timing och taskig intonation.
Men kontrastycket var väldigt fint.

Grafen skrev:Det är väl bara att acceptera att jag inte förstår storheten i låtsaslicks, eviga upprepningar, taskig timing och taskig intonation.
Men kontrastycket var väldigt fint.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ytubI5onf4Y[/youtube]

Han är bra. Men som alla andra har han haft sina dåliga dagar. Inte så himla många dock under en karriär som sträckt sig över 45 års tid. Bara det faktum att han spelat med Art Blakey, Dexter Gordon, Gil Evans och Stan Getz gör honom till en legend i min värld. Det går liksom inte att prata bort. Lägg sedan på Return to Forever och en massa annat i fusion-genren som jag i och för sig inte själv smäller av på men han har ju DEFINITIVT gjort avtryck i musikhistorien. Hans egna soloplattor har väl egentligen varit det tråkigaste rent musikaliskt som han hållit på med. Kan jag själv tycka.

SC är ofelbar. Han kan/får inte kritiseras.
Allvarligt, han förändrade mitt liv i tonåren.

Allt är ju fejk på ett eller annat sätt.
Rockarna gömmer sig bakom volym, frisyrer och attityd jazzarna använder massa toner och pretentiöst beteende, countrynissarna cowboyhatt och jiihaaa (inte jihad).
Listan kan göras hur lång som helst med alla genres och subgenres men jag tycker inte att man tjänar något på att leta fejk och svagheter. Bättre att se till det positiva och Stanley Clarke har ju helt klart mutat in en plats i elbasmusikhistorien. Tror mest det handlar om vilken generation man tillhör.
Minns hur hippt det var med DX7 och Simmons på tidigt 80-tal. Inte direkt så att man längtar efter det nu men varje epok med både sound och musiker bör nog helst ses utifrån den tid 'fenomenen' uppstod för att förstå, iaf delvis, varför dom blev populära.

men jag tänker på det som grafen säger; att hans storhet är (enligt bl a mig och grafen) jämfört med andra stora och inflytelserika basister aningen omotiverad. som att till exempel att han nämns i samma sammanhang som jaco, vilket för mig känns helt ologiskt, eller liksom victor wooten för den delen.

clarke verkar liksom känd för att vara tekniskt skicklig, men för mig har han samma tekniska skicklighet i förhållande till musikalisk förmåga som typ magnus rosen (detta är alltså en mycket grov generalisering av mitt argument). det känns bara som att han har så extremt lite finess i det han gör men försöker spela på ett sätt som kräver mycket finess (som då jag anser att t ex wooten har extremt mycket av)... jag är också lite allergisk mot hans kontrabasspel, men det är ett sound och ett spelsätt jag bara tycker är så töntigt (låg stränghöjd och elbasliknande högerteknik).

jag skulle till exempel kunna rada upp en massa musikaliska saker jag gillar med jaco, men jag har svårt att hitta det med stanley clarke, utom möjligen att han spelar fint med stråke! ni som gillar honom, vad tycker ni om? är det bara att vi inte fattar grejen?