Roligt med så många inlägg
Den där med att loopa fyra takter trummor och fyra utan, har jag testat. Jag gillar den för att man hinner sjunka in i groovet och sen ska hålla i det själv. I somras hörde jag en föreläsning om timing av Bertil Strandberg, trombonist. Han förespråkade just den metoden, men med varianten att lägga till tysta takter så att man jobbar sig uppåt till en stabil puls, tills dess att man kan hålla i det själv under längre pauser.
Han sa en del annat som var matnyttigt för mig. I jazz så är det basen som driver framåt och håller pulsen. Svänget kommer på 2 och 4 som trummisen drar i. Så ska man öva swing, är det vettigt med metronomen på 2 och 4. Det får en att lyssna annorlunda.
Det kan jag hålla med om. Tyngden i ett groove ligger på 2 och 4. Min kulturella bakgrund har gjort att jag orienterat mig i pulsen på 1:an och kanske har tendens att vara för snabb på två och fyra. Det låter stressat, istället för laid back som jag ofta vill ha.
Det där med "pocket" var nytt för mig ända tills för någon månad sedan. Jackie Clark kommenterade hur någon trummis la en bred/wide "pocket" som gjorde det enkelt att spela bra själv.
Pocket verkar vara hela bandets förmåga att hitta tillbaka till ettan på samma sätt. Undrar om inte den här låten med Dumpstahphonk är ett kul exempel på det. Ettan är där, men resten är gärna ute och fladdrar litet.
http://open.spotify.com/track/1x2RUAQzzmIClNxw06mue9
Det var just det där med att hitta tillbaka exakt till ettan som gjorde att jag gillade övningen med slag bara på ettan. All puls och allt sväng får man sköta själv och det blir svårare ju mer långsamt det blir, eller ju längre notvärden man väljer.
