basmartin skrev:Ang ordet synkopdissonans; helt enkelt en dissonant ton som kommer på ett synkoperat slag?
Dansken Knud Jeppesen skrev två böcker om Palestrinakontrapunkt. Den första var ett vetenskapligt arbete och den andra var en anpassning av materialet för undervisningssyfte. Jag stötte på ordet "synkopdissonans" när jag bläddrade i någon av Jeppesens böcker och av någon anledning så fastnade ordet. Ordet verkar inte ha fått någon större spridning utanför Jeppesens böcker.
Jag tror att benämningen kommer sig av att förhållningarna i stilen ofta dessutom är rytmiska synkoper. Strängt taget så behöver det dock inte vara så: man kan tänka sig en situation där förhållningen förbereds på en taktdel som är lika stark eller starkare än den där den dissonerar och då blir det ingen synkop.
Vill du veta exakt vad som avses med synkopdissonans så får du kolla upp Jeppesens böcker. Som jag minns det är det synonymt med förhållning.
basmartin skrev:intersubjektiva
Det där med obetonad taktdel överbunden med betonad är inget jag har hittat på! Se t.ex. definitionen i Sohlmans musiklexikon:
Ingmar Bengtsson om synkop skrev:...sammanbindning av en metriskt betonad taktdel (på puls- eller underdelningsnivå) med närmast föregående, relativt mindre betonade taktdel, varigenom en förskjutning av betoningen till denna äger rum...
När jag först stötte på den här definitionen (eller någon snarlik variant av den) så tyckte jag att den verkade mossig. Efter visst grubblande med olika notexempel så tycker jag dock att den innehåller något viktigt.
Just den här formuleringen är lite mindre lyckad, eftersom utrycket "närmast föregående, relativt mindre betonade taktdel" bara är entydigt definierat om man har bestämt sig för en viss underdelningsnivå. I annat fall så finns det ju mindre betonade taktdelar godtyckligt nära inpå den betonade taktdelen.
Det verkar i alla fall som att Ingmar Bengtsson kan tänka sig synkoper på många olika underdelningsnivåer och att den betonade taktdelen alltså inte behöver vara ett taktslag.
För egen del vill jag gärna generalisera begreppet även till makronivå. Om man t.ex. överbinder en takt-1:a med nästa takt-1:a så tycker jag att det bör räknas som en synkop
om den senare takt-1:an hör till första takten i en period.
När man pratar om "synkoperad harmonisk rytm" så gör man en sådan generalisering till makronivå. Om man t.ex. byter ackord på en 1:a någonstans mitt i en period, t.ex. i sista takten i perioden, och låter det ackordet ligga kvar över nästa periodgräns så får man synkoperad harmonisk rytm.
Bonniers musiklexikon har en snarlik definition av synkop men med tillägget att synkopens senare del eventuellt kan ersättas med paus. Det tycker jag är bra förutom att det kan tolkas som att den obetonade taktdelen ändå måste klinga
fram till den mer betonade. För den rytmiska effekten vi talar om här så spelar det ingen större roll hur länge man håller ut tonerna.
Eftersom definitionen av synkop faktiskt skiljer sig åt i detaljerna mellan olika framställningar, så tycker jag att man kan välja det bästa från de varianter som är i omlopp.
Så här skulle jag vilja definiera synkop:
sixpanbass tänkte efter och skrev:En ton är en synkop om en starkare taktdel infaller innan någon ytterligare ton har sjungits/spelats i stämman.
Jag tycker att det finns två fördelar med den här formuleringen (förutom att den är väldigt enkel):
1. Man gör tydligt att det där med stark och svag taktdel skall tolkas helt relativt. 2:an i en 2/4-takt är t.ex. svag i förhållande till 1:an och åttondelen mellan två taktslag är stark i förhållande till taktdelen en sextondel efter ett taktslag. (Man öppnar även för generaliseringen att takt-1:an i början av en period är stark i förhållande till övriga takt-1:or.)
2. Man gör tydligt att den svagare taktdelen inte till varje pris måste vara överbunden med den påföljande starkare taktdelen eller ens klinga fram till den.
Synkopera = drabbas av syncope
