Alexander skrev:Många delar av ljudprestanda kan enkelt mätas. Den som är erfaren inom området kan dessutom faktiskt titta på t ex en frekvensomfångsmätning, ett spridningsdiagram + en distmätning och "höra" hur den högtalaren kommer att låta så länge den drivs inom ett hyfsat linjärt område.
Förvisso, men hur många "normalkonsumenter" -- eller "nördar" för den delen -- har, eller kan/vill/hinner skaffa sig, den erfarenheten? Det räcker ju tyvärr inte att läsa Loudspeaker Design Cookbook eller liknande populärvetenskaplig introduktion till ämnet från pärm till pärm; det krävs timmar i mätlabbet och lyssningsrummet också (samt tillgång till olika system för att lära sig hur det uppmätta, visuella matchar det upplevda), timmar som kanske bättre investeras i att öva bas -- eller i en provrunda på sta'n (i förekommande fall inkluderande resa till hufvudstaden
). Det hela försvåras också i viss mån av att målet/målen är mindre självklara än i Hi-Fi-/studio-/PA-världen och att det finns olika filosofier om hur önskad total överföringsfunktion skall uppnås. Somliga "voicar" ju låda och/eller förstärkare för att hamna nära ett visst ideal, andra strävar efter transparens och lämnar det upp till användaren att bygga ett sound med tonkontrollerna.
Om branschen verkligen skulle satsa på publicering av utförliga mätningar, måste således det pedagogiska problemet tacklas ordentligt om ansträngningarna skall vara till någon reell nytta för konsumenterna. Mätningar på några välkända referenssystem skulle vara till god hjälp, t ex "Kurva 1: SVT, Kurva 2: Goliath, Kurva 3: Fliptop, Kurva 4: ACME, Kurva 5: Testobjektet". Frågan är vem som skall göra fotjobbet... Bass Gear Magazine, kanske? De flesta tillverkarna har hursomhelst inget incitament att ta tag i saken. För somliga är data genanta att visa, andra vill helst inte avslöja utseendet på den noggrant utprovade notchen i mellanregistret... Andra åter saknar egna resurser att göra mätningarna (allt konstruktionsarbete är "outsourcat") och de "bean counters" som leder företaget har ingen lust att betala extra konsulttimmar eftersom det som säljer enligt deras mening är blott och bart vilken rockstjärna som spelar på grejorna. Jag kanske målar upp saken i
för svarta färger, men efter att ha sett de ändlösa trådarna på TalkBass om trivialiteter som impedans och effekt undrar jag om det är rätt väg att gå. Det finns nämligen en annan möjlighet:
Inom t ex MPEG har man enats om en standarduppsättning av väl valda, korta inspelningssnuttar som används vid all utveckling av ljudkodare. När en ny standard skall utvecklas, inleds arbetet med att alla kombattanterna (ty arbetet fungerar faktiskt delvis som en tävling mellan företagen som är med i organisationen), var och en efter bästa förmåga kodar nämnda testsnuttar enligt några givna förutsättningar (t ex bitrate). Sedan uförs blinda lyssningstester av ett antal företag och institutioner varvid en vinnare koras, som får fungera som referens för det fortsatta, gemensamma utvecklingsarbetet. Under de följande åren återkommer man till samma testsnuttar om och om igen, allteftersom algoritmerna förfinas. Nå. Detta blev en liten utvikning, men poängen är förstås att branschen har standardiserat en uppsättning testsignaler som alla är förtrogna med och som i görligaste mån representerar de "sounds" man kan förvänta sig att stöta på. Vi basister skulle kunna göra likadant!
En uppsättning testsignaler (t ex P, J, Ray, Ric med finger/slap/plektrum (line-signal), samt kontra: trä+sena, trä+spiro, plyfa+sena, plyfa+spiro med pizz/arco (närmickat); kanske inte alla permutationer behövs, dock) görs tillgängliga via någon server och alla tillverkare uppmuntras att spela upp filerna genom sina förstärkare, spela in enligt givna förutsättningar (förslagsvis halvrymd (utomhus), mikrofonposition och -typ standardiseras, dock inga "exoter" så att även mindre aktörer kan vara med; en enklare mätmick duger) och ladda upp resultatet. Man kan utveckla det hela i olika riktningar, t ex en "gren" med tonkontrollerna i nolläge och en "gren" där tillverkarna får skruva till det bästa sound de kan hitta för varje givet exempel (t ex Ray med tumme, Ric med plektrum). Mer finns att sägas t ex om standardisering av nivåer m m, men detta är idén i stort.
Vad tror församlingen om denna approach?
Edit:
Att idén som framställd ovan skulle vinna gehör bland tillverkarna är nog att hoppas på för mycket. Övningen kan ju ses som ett indirekt sätt att mäta upp impulsresponsen och därmed vara än mer avslöjande än kurvor... Som gräsrotsrörelse kanske det dock är genomförbart? Det går dock att tackla problematiken genom att "parametrisera" insignalen, d v s testvektorerna definieras med noter och instrumentspecar ("Exempel 1 spelas med jazzbas i 120 BPM"). Tillverkarna får alltså spela själva (och givetvis inte publicera insignalen), varvid direkt reverse-engineering inte är möjlig.
