En yngling uppskattar sällan Cliff Williams i AC/DC.
De lyssnar istället på Patutucci eller ngn annan virtous.
Ta Per Lindvall som ex. (då pratar vi iofs om trummisar för alla nytillkomna tittare)
Som ung musiker var han en riktig fippelnisse som spelade för mycket i varje situation.
Se´n utvecklades han till en ny Åke Sundkvist.
Som jag nämnt någon gång tidigare så tycker jag Abe Laboriel är ett lysande exempel.
Nu tror jag kanske inte att ngn härinne är särskilt intresserad av hans solon.
Men publiken vrålade sig ju hesa så fort han inledde ngt av sina totalt meningslösa solon.
Men lyssna på groovet han presterar ihop med Dave Grusin och Lee Ritenour i GRP-Live.
Då snackar vi sväng mellan tonerna.
