Den ofrivillige raggaren
Postat: fre 01 nov 2013, 03:01
God afton
Daniel här, 34 år från Dalarna. Började spela gitarr i fjärde klass, tiggde åt mig en elgitarr ett år senare och var tämligen nördig på ämnet i några år innan det blev roligare med mopeder och folköl. I sjuttonårsåldern tog det lite fart igen när en polare haffade mig för att spela gitarr i ett punkband. I slutet av tonåren började jag lite diskret spela elbas för att få "leka med de stora grabbarna", någon vidare gitarrist var jag aldrig.
Första egna basen var ett polskt hembygge som jag hittade undanstoppad i ett hörn hos musikhandlaren, fick den för en tusenlapp och jag fick börja med att plocka bort banden och smeta epoxy på greppbrädan för att över huvud taget få den i spelbart skick. Punken byttes mot dödsmetall och hembygget mot en ny och fin bandlös fyrsträngad. I förstärkarväg har jag genom åren lyckats klarar mig på ett hopkok av lånegrejor, begagnade toppar som köpts för småpengar och diverse hembyggda högtalare. Glapp, sprak och plötslig tystnad har varit en ständigt följeslagare genom åren...
Runt -06 eller däromkring råkade jag av en slump få höra några låtar med Nekromantix och blev mäkta fascinerad av det hysteriskt klapprande basljudet. Den händelsen utmynnade i impulsköp av en billig plywoodkontra och med på köpet fick jag numret till en gitarrist/sångare som enligt utsago försökte få ihop ett psychobillyband. Någonstans måste det ha skett ett litet missförstånd för det visade sig vara rockabilly och inte psychobilly som stod på tapeten.
Nåväl, ett band bildades och jag minns det som en ganska lärorik period med blödande fingrar, rundgång, eviga strängbyten och en viss fascination över hur många låtar det finns som bygger på samma tre ackord och fyra textrader.
Bandet lever än.
Daniel här, 34 år från Dalarna. Började spela gitarr i fjärde klass, tiggde åt mig en elgitarr ett år senare och var tämligen nördig på ämnet i några år innan det blev roligare med mopeder och folköl. I sjuttonårsåldern tog det lite fart igen när en polare haffade mig för att spela gitarr i ett punkband. I slutet av tonåren började jag lite diskret spela elbas för att få "leka med de stora grabbarna", någon vidare gitarrist var jag aldrig.
Första egna basen var ett polskt hembygge som jag hittade undanstoppad i ett hörn hos musikhandlaren, fick den för en tusenlapp och jag fick börja med att plocka bort banden och smeta epoxy på greppbrädan för att över huvud taget få den i spelbart skick. Punken byttes mot dödsmetall och hembygget mot en ny och fin bandlös fyrsträngad. I förstärkarväg har jag genom åren lyckats klarar mig på ett hopkok av lånegrejor, begagnade toppar som köpts för småpengar och diverse hembyggda högtalare. Glapp, sprak och plötslig tystnad har varit en ständigt följeslagare genom åren...
Runt -06 eller däromkring råkade jag av en slump få höra några låtar med Nekromantix och blev mäkta fascinerad av det hysteriskt klapprande basljudet. Den händelsen utmynnade i impulsköp av en billig plywoodkontra och med på köpet fick jag numret till en gitarrist/sångare som enligt utsago försökte få ihop ett psychobillyband. Någonstans måste det ha skett ett litet missförstånd för det visade sig vara rockabilly och inte psychobilly som stod på tapeten.
Nåväl, ett band bildades och jag minns det som en ganska lärorik period med blödande fingrar, rundgång, eviga strängbyten och en viss fascination över hur många låtar det finns som bygger på samma tre ackord och fyra textrader.
Bandet lever än.
