Fick den igår och åkte in med den till lokalen å presenterade Aschdown å Fender för varandra.
Första intrycket som är viktigt för mig, ni vet känslan av att ha en bas i nävarna för första gången. Det var helgjutet från första sekunden. Jag tycker om jazzbashalsar och denna ligger väldigt nära, kände ingen skillnad men på papperet ska denna vara någon eller några mm bredare vid första bandet.
Helhetsintrycket ger en gedigen kvalitetskänsla, snygga bindings, ett extra plus för de vita mickkåporna bytta av Boom. Ett riktigt smäckert bygge med svagt välvd kropp.
Först när jag kopplade in den så stod jag gapande som en fågelholk å fattade nada, noll och intet. Va falls? Låter ju inte bra, låter ju illa vad är fel? Visade sig att rattningen på stärkaren som låtit rätt bra med Squiern och samtidigt rätt ok med Epiphonen var helfel nu. Har inte riktigt begripit hur folk kan ha sina stärkare ställda på flat å säga att det låter bra. Men nu förstår jag. Här krävdes omstukning på rattandet. Flat minus lite grand på samtliga rattar, kl elva ungefär och det började låta bra. resten skötte jag om via compressorn å min EQ.
Nu lät det bas. Nu märkte jag skillnaden mot Squire´n. Nu lät det öppnare, mer kropp och ton.
Tonratten är trevlig att jobba med, ger utslag eller vad det heter på fackspråk så gott som hela vägen. Fastnade ändock på fullt utslag på ton och volymrattarna på bägge mickarna men vet att jag kan ändra karaktär rejält på ljudet utan att ens behöva titta på stärkaren.
Kort sagt en kanonbas som alla borde ha.
