En -02:a som jag köpte begagnad i ett TKL-case (båda i mycket gott skick) för 3000 kr. Kroppen är troligen i al även om den ser ut att vara gjord i mahogny. Halsen är av lönn och greppbrädan av rosewood. (Hmmm... Al, lönn och rosewood, det känns lite Fender, eller hur!?!) Halsen är P-basbred vid sadeln (43 mm), men lite tunnare än jag vill ha det (21 mm). Det är trots allt en helt acceptabel hals att spela på. Jag gjorde en snabb setup, sänkte stränghöjden, rätade ut halsen en smula och justerade mikhöjden, se'n blev basen ganska lättspelad.
Den väger 3,7 kg och är fruktansvärt framtung! Jag antar att det hade varit lite bättre med en tyngre kropp, men å andra sidan är det ett välkänt fenomen med T-birds...
Här är en simpel lösning på problemet http://www.lysator.liu.se/~wizkid/music ... rbird_mod/
Jag har inte testat själv (än!), men jag har hört samma tips från flera olika håll. Räcker inte det så får man ta till Maktens knep och flytta in den bakre axelbandsknoppen på baksidan av kroppen, vilket borde göra att hela basen flyttas lite åt höger också. Då kanske t.o.m. jag når att stämma G-strängen...
Nåja, hur låter den då? Ja, ljudet var lite tunnare än jag hoppats på, förväntade mig lite mera lågmid och ett fetare ljud. Jag misstänker att trävalet spelar en viss roll även om mikarna kan vara en del av problemet, men de får nog sitta kvar ett tag till i allafall. Ett strängbyte kan vara aktuellt. Kanske flats!?!
En annan sak jag märkte ganska omgående var att basen måste spelas med plektrum! Fingerspel känns helskumt och ljudet blir mycket bättre med än utan plektrum. Rock'n roll!
Efter ett dygns frustration kopplade jag om mikarna till seriekoppling och bytte värde på kondningen för att få ett bättre ljud med tonkontrollen avrullad. Det blev ett jättelyft! Det där tunna, lite mesiga ljudet ersattes av ett betydligt kraftigare, mera middigt ljud när båda mikarna står på fullt. Rekommenderas å det varmaste till alla Epi T-birdägare!
Edit: En bieffekt av seriekopplingen var att fingerljudet blev markant mycket bättre. Tummen på halsmicken a'la P-bas så låter det riktigt fett! Jag tror att Adam Clayton i U2 skulle gilla soundet. Man kan t.o.m. få ett Larry Grahamskt slapljud med alla kontroller på fullt.
Uppdatering september 08:
Efter lite pyssel med detaljerna har basen blivit mera personlig och, i mina ögon, snyggare och mer användbar. Först byttes stämskruvarna ut mot kromade Hipshot Ultralite med klövervred och stallet byttes mot ett kromat. Rattarna ersattes med mera vintageliknande Gibson-lookalikes och t.o.m. de svarta p-skydds- och mikskruvarna fick avlösning av kromditon.
Jag har också äntligen fått tummen ur och åtgärdat obalansen! Jag skruvade helt enkelt fast axelbandet i en av halsskruvarna vilket gjorde basen otroligt mycket mer samarbetsvillig. Infästningen flyttas från sjuttonde till femtonde band ungefär. Det är inte mycket skillnad i centimeter, men det är en skillnad som känns!
