Det är nästan allt jag vet om basen jag köpte av Hagström här på PB.
Byggd under den s k lawsuit-eran (1977 tröttnade Gibson på de japanska kopiorna och stämde Ibanez (egentligen Ibanez amerikanska bolag Elgar Music). Uppenbarligen hade Gibson insett att de själva inte hade alltför mycket att komma med i upphovsrättsliga sammanhang: stämningen avsåg nämligen - huvudformen! Paradoxalt nog hade Ibanez ändrat just denna detalj inför modellåret 1977...icke desto mindre var stämningen en markering och något av en milstolpe i den japanska instrumenttillverkningshistorian. Många tillverkare övergav kopieringsprincipen och började utveckla egna modeller) - jag har inte lyckats hitta modellen i några Ibanezkataloger: vissa källor talar om tillverkning mellan 1970-75, andra om en betydligt kortare period 1974-75.
Ibanez 2352B.
40 år gammal och i ett oförskämt gott skick. Gulnad lack, några flagor borta här och var men totalt sett en riktig karamell. 3,3 kg äppelpaj med vaniljsås. Den första närkontakten är motsägelsefull - en 70-talsjapan med en hals närmast i nyskick!
Just halsen känns initialt något "stum" - en känsla jag känner igen från andra japanska sjuttiotalare. Halsen är dock smal och tilltalande. Även om jag hade föredragit en cellulosalack framför den aktuella plastlacken går det fort att bli vän med den.
Hårdvaran och kromen är i fint skick, och även om stämmisarna utseendemässigt inte inger maximalt förtroende tycks de ha gjort sitt jobb med den äran i många år nu. If it ain't broken - don't fix it!
Förtjusningen ökar i takt med att jag bekantar mig med "den gule". Utan några egentliga förväntningar pluggar jag in den i stärkaren - och jisses! Singlecoilmicken levererar oväntad output, och också en "punch" som jag hört i få andra basar. Den här skulle jag absolut vilja ha i ljudbilden i livesammanhang.
Ibanez 2352B.
Ett riktigt lyckat impulsköp. Fortfarande vet jag lite - nästan ingenting - om modellen. Den tycks ha lämnat få spår efter sig: kanske är en liten tillverkningsserie under en kort period förklaringen. Jag kan i alla fall konstatera att amerikanerna är dyrare än Hagström på sina 2352B:s.
Den gule saknar sin främre mickkåpa. Sannolikt har den varit nästintill ospelbar med båda kåporna på plats: det finns liksom inget utrymme att komma ner till strängarna.
Jag letar länge efter bilder på basen i originalskick, men hittar inget.
Men så kommer det oväntade genombrottet: många japanska modeller såldes under olika namn på olika marknader - och så också 2352B.
Under namnet "Columbus" hittar jag så till sist ett syskon till den gule. Och jag känner mig lite rörd.
Min bas (foto av Hagström):
Columbus Tele Bass:
