Spector NS2a
Postat: ons 04 sep 2013, 15:10
Här kommer min recension av Spector NS2a basen som jag köpte på Blocket nyligen, som utlovat.
Jag minns att jag såg Spector NS2or i många musikvideor när jag växte upp, de fanns där i händerna på Eddie Jackson, Rachel Bolan, Geezer Butler och inte minst Mike Starr. Jag var i mycket påverkbar ålder och det är nog så att jag mindes Crown-inläggen och det snirkliga monogramet på huvudet, men förstod aldrig varför de gjorde Warwickbasar med olika loggor. Att jag senare förstått relationen mellan dessa två basar, NS2 och Streamer, har lett mig till en annan fråga; Varför sno hela designen rakt av? Nu vet jag. Den kroppsform och välvda kontur som Ned Steinberger slipade fram med bandslipen den där dagen i Brooklyn på 70talet är ett jäkla mästerverk av spelkomfort och balans.
Skillnaden mellan NS2 och NS2a är kanske främst tillverkningsland, NS2a är koreanska byggen, men även inlägg i greppbrädan, NS2 har crowns och NS2a dots, liksom guld kontra svart hårdvara. Även mickarna är olika EMG på NS2 och NS2a har Spectors egna. Det de har gemensamt är träval och den fysiska konstruktionen och formgivningen. Nu stämmer ju alltid saker lite mindre bra än till hundra procent, någon har satt dit crowns på en NS2a en dag på jobbet. Jag är nöjd. Sen har säkerligen mickarna blivit bytta mot EMG för att vidare förstärka sin strävan efter en amerikansk NS2. Men den svarta hårdvaran sitter kvar och det stör inte mig, för guld på vitt kan bli lite för pråligt i min smak. Men hårdvaran är Spectors eget stall och Schaller stämskruvar, så de skäms inte. Och vad jag kan se stämmer det gott med en Kramer-era NS2a från de första batcharna.
Skicket kan nog sägas vara gott, om man betänker att den hängt med i så där 25 år, lite dings, bältesskrap och nötning från en vilande tumme ovanför P micken. Ni vet sånt som Fender och Sandberg tar några tusen extra för. Det enda som kan störa lite är att en bandstav blivit skadad på ett sätt som ser ut som att man lagt emot en flatskruvmejsen på bandstaven mellan A och D strängen och fläska till med en klubba. Men det sitter på en plats som man bara får problem med om man är solobasist och bänder, men det kanske får bli en reparation vad det lider.
Inkopplad, hängd i ett axelband runt nya ägaren och med ett helt band i repan får den första bekantskapen i skarpt läge. Mina Fenderbasar låter kalas med kompressor för rena ljud och overdrive för att liva upp rock och metalsounden. Det gjorde inte Spectorn, Boss ODB3an lät som att man lagt på vitt brus på basljudet, Multidriven lät tråkig, den lät bättre utan, rakt in i stärkaren, för jag hade glömt att koppla in kompressorn. Soundet var livfullt med bra och jämn dynamik mellan strängarna. Det har jag aldrig upplevt med någon bas jag ägt, alla kräver kompressor för att inte försvinna på vissa toner. Det är nog så att förklaringen ligger i den genomgående halsen, EMG mickarna och den aktiva elektroniken. Halsen känns skön och lättspelad utan att vara för pinnsmal vid sadeln och golvplankbred mot kroppen. Det är gött åkande hela vägen. Sen förstärks den upplevelsen av att basen hänger mycket balanserat och man behöver inte parera huvudstupa dyk, utan kan koncentrera sin energi på att spela istället.
Jag är av en ombytlig natur och har ett slags behov av att ifrågasätta mina val, inte minst av basar. Det kan förundra mig att vi så ofta spelar på basar som faktiskt inte utvecklats nämnvärt på 50 år, även fast P-mickarna sitter monterade åt fel håll på Fender, skruvade halsar är en ganska dålig och billig lösning för tonen i ett instrument och basar som hänger som en påse skit i axelbandet. Men på samma gång har jag inte spelat in mer än någon låt på något annat än Fender P-bas. Så det kan ju hända att jag blir kär i någon av mina Fender igen, men just nu är det en slank, kurvig 25åring som jag är kär i.
Jag minns att jag såg Spector NS2or i många musikvideor när jag växte upp, de fanns där i händerna på Eddie Jackson, Rachel Bolan, Geezer Butler och inte minst Mike Starr. Jag var i mycket påverkbar ålder och det är nog så att jag mindes Crown-inläggen och det snirkliga monogramet på huvudet, men förstod aldrig varför de gjorde Warwickbasar med olika loggor. Att jag senare förstått relationen mellan dessa två basar, NS2 och Streamer, har lett mig till en annan fråga; Varför sno hela designen rakt av? Nu vet jag. Den kroppsform och välvda kontur som Ned Steinberger slipade fram med bandslipen den där dagen i Brooklyn på 70talet är ett jäkla mästerverk av spelkomfort och balans.
Skillnaden mellan NS2 och NS2a är kanske främst tillverkningsland, NS2a är koreanska byggen, men även inlägg i greppbrädan, NS2 har crowns och NS2a dots, liksom guld kontra svart hårdvara. Även mickarna är olika EMG på NS2 och NS2a har Spectors egna. Det de har gemensamt är träval och den fysiska konstruktionen och formgivningen. Nu stämmer ju alltid saker lite mindre bra än till hundra procent, någon har satt dit crowns på en NS2a en dag på jobbet. Jag är nöjd. Sen har säkerligen mickarna blivit bytta mot EMG för att vidare förstärka sin strävan efter en amerikansk NS2. Men den svarta hårdvaran sitter kvar och det stör inte mig, för guld på vitt kan bli lite för pråligt i min smak. Men hårdvaran är Spectors eget stall och Schaller stämskruvar, så de skäms inte. Och vad jag kan se stämmer det gott med en Kramer-era NS2a från de första batcharna.
Skicket kan nog sägas vara gott, om man betänker att den hängt med i så där 25 år, lite dings, bältesskrap och nötning från en vilande tumme ovanför P micken. Ni vet sånt som Fender och Sandberg tar några tusen extra för. Det enda som kan störa lite är att en bandstav blivit skadad på ett sätt som ser ut som att man lagt emot en flatskruvmejsen på bandstaven mellan A och D strängen och fläska till med en klubba. Men det sitter på en plats som man bara får problem med om man är solobasist och bänder, men det kanske får bli en reparation vad det lider.
Inkopplad, hängd i ett axelband runt nya ägaren och med ett helt band i repan får den första bekantskapen i skarpt läge. Mina Fenderbasar låter kalas med kompressor för rena ljud och overdrive för att liva upp rock och metalsounden. Det gjorde inte Spectorn, Boss ODB3an lät som att man lagt på vitt brus på basljudet, Multidriven lät tråkig, den lät bättre utan, rakt in i stärkaren, för jag hade glömt att koppla in kompressorn. Soundet var livfullt med bra och jämn dynamik mellan strängarna. Det har jag aldrig upplevt med någon bas jag ägt, alla kräver kompressor för att inte försvinna på vissa toner. Det är nog så att förklaringen ligger i den genomgående halsen, EMG mickarna och den aktiva elektroniken. Halsen känns skön och lättspelad utan att vara för pinnsmal vid sadeln och golvplankbred mot kroppen. Det är gött åkande hela vägen. Sen förstärks den upplevelsen av att basen hänger mycket balanserat och man behöver inte parera huvudstupa dyk, utan kan koncentrera sin energi på att spela istället.
Jag är av en ombytlig natur och har ett slags behov av att ifrågasätta mina val, inte minst av basar. Det kan förundra mig att vi så ofta spelar på basar som faktiskt inte utvecklats nämnvärt på 50 år, även fast P-mickarna sitter monterade åt fel håll på Fender, skruvade halsar är en ganska dålig och billig lösning för tonen i ett instrument och basar som hänger som en påse skit i axelbandet. Men på samma gång har jag inte spelat in mer än någon låt på något annat än Fender P-bas. Så det kan ju hända att jag blir kär i någon av mina Fender igen, men just nu är det en slank, kurvig 25åring som jag är kär i.
