Kropp: Les Paul
Hals: Bolt-on, D-profil, 43 mm vid halssadel
Greppbräda: Rosewood
Mensur: 32"
Band: 20
Mikrofoner: Epiphone resp Burny mudbuckers, med Gibson original 70-tals sargar.
Färg: Grön
Den här basen dök första gången upp i en byggtråd för sisådär ett år sedan. Jag satte redan då kaffet i vrångstrupen. Vilken bas!
Sedan dess har The Hulk transformerats från byggobjekt till färdig bas, och Lestrange har haft den stora vänligheten att låta mig recensera bygget.
Det första som slår mig när jag ser basen i verkliga livet, är hur solid den ter sig. Närmast kompakt. Schallerstämmisar och Höfner stränghållare/Allparts stall i robusta dimensioner: det här är INTE en bas som ber om ursäkt för sin existens.
Det visuella intrycket av stabilt bygge bekräftas i alla avseenden när jag sedan trakterar basen.
Den gröna lacken (i en nyans mellan ärtpuré och oliv) saknar kanske den där sista finishen: först känner jag en viss besvikelse, men inser snart det sjävklara även i detta. Detta är på intet sätt ett instrument för salongerna. Det här är möbelbasarnas anti-tes.
När jag plockar upp basen är det 3,7 kaxiga kilo jag famnar. Jag flämtar till när jag greppar halsen: baseball bat - på en shortscale! Alla som hittills betraktat kortskaliga basar som gitarristernas extrainstrument, flickornas insteg i musikens värld och så vidare: tänk om! Det här är en bas som kräver sin man. Eller kvinna för den delen.
Akustiskt bjuder basen på en klar ton med god sustain. Inpluggad i min lilla Fender Frontman 25B blir det inte mindre roligt; mickkombinationen erbjuder allt det som önskas av en riktig rockbas! Tonkontrollerna ger inte så mycket variation i ljudbilden, men trelägesswitchen för mickarna kompenserar mer än tillräckligt för detta. En muddig ton kan erhållas, likaväl som en brightare, knorrig dito. Tyvärr begränsar strängarna ljudexperimenten högst väsentligt. För mycket zzzing för min smak. Jag kan tänka mig att flats skulle vara ett perfekt strängval för The Hulk.
Jag lägger ifrån mig The Hulk med ett stort leende på läpparna.
Två saker stör mig.
Det ena är de erbarmliga stålsträngarna som just nu sitter på basen. Det är enkelt åtgärdat.
Det andra är det faktum att jag saknar ett röjigt rockband att samla en eller ett par kvällar i veckan för att gå loss på Hulken. Detta tycks vara mindre sannolikt att kunna åtgärda inom överskådlig tid, och jag tvingas därför konstatera att Hulken kommer att hamna i annan ägo än min.
Fan.
