![Bild](https://farm5.staticflickr.com/4285/34843914243_69e31f5d60_k.jpg)
Det är kanske inte världens mest lättspelade bas, då strängvidden är löjligt liten. Man har klämt in fem strängar på en bas ämnad för fyra strängar, så det blir runt 12,5 mm sträng till sträng vid stallet. Den har dock en fantastisk ton, solid och mäktig.
Elektroniken i basen är lite oortodox, så jag tvivlar på att den är original. Om den är det, så är den i varje fall väldigt i olag eller bara väldigt ovanlig. En volymratt längst fram, en balanskontroll med klick i mitten och en tonkontroll med likaledes klick, men där den boostar diskant åt ena hållet och bas åt det andra. Den kontrollen lämnas lämpligtvis i fred då den inte tillför något vidare användbart. Balanskontrollen är den enda tonkontroll som behövs.
Spelmässigt, då...
Med mina labbar och relativt grova fingrar är det ett smärre elände att spela fingerspel i någon högre hastighet än "Lunka på". Tumfunk likaså. Det låter bra - rent av fantastiskt bra - om båda teknikerna, dock med hastighetsbegränsningen i färskt minne. Plektrumspel är nog den teknik som passar bäst rent spelmässigt på denna bas. Det låter mycket bra; basen svarar direkt på anslag och dynamik. Fast jag föredrar tonen från fingrarna...
Hur som helst är Steinbergers kolfiberbas en fantastisk parentes i bastillverkningens historia. Jag ska nog försöka få tag i en gammal L2 igen, bara för att ha en...