Just nu har jag mindre än 2 basar. Jag är nöjd. Det beror på att den andra är "in maintenance mode". Det där med "förnöjelse" dvs för nöjd vet jag inte om man kan bli.
Det dagas långsamt hos en, vad som egentligen blir prioriterat efter ett tag. Med elgitarrer, och gitarrer är det lite värre. För att jag tycker på bas kan man spela fler olika musikstilar utan att behöva, ändra, byta bas, men så är det inte riktigt på gitarr. På gitarr måste man han en jazzburk (halvakustisk) med flatspunna strängar för att spela jazz, Telecaster för gammal blues och country, Strata för twangpop, modernare blues, en annan för hårdrock/metal etc etc. Men det går bra med samma bas inom alla de ovanstående musikstilarna. Det skall väl bara vara någon form av bandlös bas då, men inte ens det, då kan man lika bra skaffa en kontra och ta fram den.
Det jag tänker längre fram - som minimerar eller kommer att minimera behovet av ytterligare basar - är detta med att äga en bas för varje drop tuning eller down tuning, det är att skaffa en 4 str fanned fret bas och modda den (om inte redan förberedd) för BEAD stämning. Den måste minst ha 36" i låga E strängens mensur, men så byter man till låga B. Och nu kommer det: Sätta en capo på 5:e bandet och spela på den så, som en vanlig bas, med EADG stämning. Om jag spelar SRV, Hendrix, och med blåssektion till de som envisas med Eb stämning flyttar man bara capot till 4:e bandet. Drop D? Flytta till 3:e bandet. Spelan "Born Under A Bad Sign" gamla bluesklassikern i C# ? Flytta till tredje bandet. Metal och hårdock? Flytta kapot till huvudet och clippa fast den där och spela helt utan med öppen B sträng. Och så vidare, och så vidare. Man kan spela högt upp på b-strängen på en fanned fret, men inte lika bra på en bas med vanlig skala.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det där med att vara för nöjd, är ju lite konstigt. Men jag har oftast hört klagomål ifrån andra människor när jag har kommit - tidigare - med min Dingwall, och de undrat hur i (explicit deleted) jag kan spendera så mycket pengar på ett endaste instrument. När jag då kommit hem till dem, i deras hus, hem, lägenhet, så ser jag en vägg fullt med billigare instrument, dumpster finds, loppmarknadsfynd, och t o m lite vintage akustiska Levin av allehanda slitage och tvivelaktig karaktär. Ingen av dom spelar, eller låter bra. När man lägger ihop den totala summan de har spenderat på dem över 15-20 år så överstiger totalbeloppet vida det jag har spenderat på min ENDA Dingwall (enda bas). Som jag har sparat till, över 15-20 år. De är bara för prydnad. När jag påpekar detta för dom, försöker de hitta konstiga förklaringar, och som du säger, man måste ha fler än en gitarr, eller bas, och argumenten mynnar till sist ut i någon sorts märklig "errh...well.. these ones goes to eleven anyway..." typ av svar/förklaring. Jag har definitivt inte något emot samlare, det är olika prioriteringar, deras egna pengar, inte mina, men när de börjar pika andra för att de spenderar tokmycket pengar (läs: lika mycket som de själva gjort) på ett endaste instrument, så kommer min djävuls advokat fram, och pekar ut hyckleriet hos dom, oavsett hur nära kompisar de än är. Hos just denna personen i fråga var samlingen tredubbelt mer värd, än vad jag gav för min Dingwall.
Jag menar, fan, folk har oftast bara ett piano, och spelar på det. Varför skall det vara skillnad där?
Sedan en sak som det har tagit tid på mig att upptäcka, att - specielt inom elbas, och elgitarrvärlden - så bland amatörer som hållt på ett tag kan jag faktiskt skönja att ju färre instrument i deras ägo, desto bättre är dom på att lira på det instrumentet de bestämt sig för. De som har en massa instrument, samlare, är lite sisådär på varje instrument, inte riktigt "bäst". Bland proffs och världsartister är det lite annat, när de får sponsring, och måste hitta "avdrag i deklarationen" och köper på sig en handfull basar varje halvår.