Det allmänna åsikten verka vara är att den har en cool rockbaslook men går knappt att spela på
Märkligt, är det gamla vinda ojusterade exemplar med sunkiga strängar samt bristen på nya 4003:or som skapat den myten.
Själv (självklart
) tycker jag den är underbart personlig bas med bred pallett. På 70-talet var den för mig det självklara valet... inget snack, och så än i dag.Plus:
- Den härligt smala tunna halsen (4001) och de parallella strängarna är härligt för plektrum och ackord.
-Tunn och skön kropp.
- Den nasala bridgemicken andas rocknroll, personligheten tränger igenom den värsta distpedalsdimman
- Halsmicken kan å andra sidan prestera en djup fet muffig ton
- Kombinationsmöjligheten med singecoilmickarna ger stora möjligheter.
Lite av en Jazzbas kanske?
- Hederlig fabrik som inte trasslar med konstiga japan/korea/mexico tillverkningar.
- Man behöver inte använda Rick-O-Sound, men det är kul....
Minus (ja, det finns väl sådana):
- Kåpan kan som alla kåpor vara i vägen för vissa.
- Halsjustering (4001) med de dubbla dragstängerna måste ske med lätt hand och känsla. 4003 är mer robust, men halsen tjockare.
- Stallets intoneringsmekanism kunde vara bättre. Lite klent allmänt.
- Något framtung
- Kanske för personlig, inte tillräckligt neutral? Lite rå i karaktären?
Med denna tråd hoppas jag skapa en liten rickenbacker-oas i det stora Fender-havet
Ser fram mot inlägg!Är själv ingen motståndare till P-bas, den har sin okomplicerade självklara karaktär. Finns på framtida inköpslistan
