Vilken bas jag ändrade åsikt om?
Ja, i stort sett alla. För det beror, och berodde på. Precis som vissa andra här som provat P och J basar, tyckte jag alltid att både nya som begagnade, speciellt supertunga ifrån 70-talet, var en jävla tröga traktorer att spela på. De fanns i parti och minut. 13 på dussinet. Både japanska/asiatiska "counterfeit" kopior såsom original och t o m vinage 50-60 tals J och P basar ifrån Fender.
Sedan upptäckte jag att 99 procent av folk (inklusive fabriksjusterade ifrån Fender) skiter/sket ett stort stycke i:
1. Setup. Action. Relief. Avstånd från pickup till sträng. String gauge.
2. Neck dive. Dead spots. Ergonomi.
Folk trodde att det bara skulle vara trögt att spela på en bas helt enkelt. Half-round, flats, strängar med tjock gauge 1 cm över greppbrädan. Folk brydde sig inte. Det skulle ju vara lite "punk" över det hela. Vilket P-basen ju var.
Om man bara lade manken till och lärde sig intonation, fret-buzz, sadelhöjd, strängtjocklek, och legering, allmän justering, så funkade de flesta basar bra, inom J och P t o m.
Den enda bas som jag riktigt ändrat åsikt om, ifrån totalt hatobjekt (tänk er nu ungefär som SD tänker och tycker om vissa..och då menar jag inte Seymour Duncan..
) till totalt fallit platt, och visar att man kan mycket väl ändra åsikt och inte vara så förbannat stofil, och stöpt i gamla vintage-bruna nyanser..."det var bättre förr", var definitivt
STEINBERGER.
Inget annat märke, modell eller typ av bas, har fått mig att tvärvända lika mycket.180 grader från - direkt hatisk - till totalt smälta och blivit passionerad förespråkare för huvudlöst såväl som introducerandet av fullständigt alternativa kompositmaterial, i grafit eller annat.
När man är ung, struntar man nog i ergonomi, neck-dive, dead spots, eller ergonomi. Man går mer på utseende, fräckt, och vad andra artister spelar på. Det börjar DAGAS LÅNGSAMT hos en så sakta och säkert, att man får idéer och långsamt tycker att den däringa Rickenbackern ser jävligt kool ut, men den gnager in i mina revben, och man upptäcket att den egentligen är en väldigt otymplig bas, och man kan inte göra så mycket med den än att den ser kool ut hos andra som tittar på en när man spelar. Till exempel.
Man börjar intressera sig för ergonomi, och varför pickuper ö h t skall brumma eller att ha brus? Varför dead spots? Varför neck dive? Varför inte mer mångsidighet och variation i ljudet, och tonerna man kan få med olika pickuper, single-coil, switch, tap coil, split coil bla bla bla.
Det skall erkännas att jag t o m mildrat min "kärlek" till Steinberger. Eftersom ergonomin var inblandat tycket jag till sist, att "meh..." de måste ha en riktig kropp och inte vara den där paddeln. Men de har/hade de ju ... också.
Således har jag provat en massa (och ägt) Fender P och J och PJ som varit rentav hemska i alla avseenden. Måndagsexemplar, kassa ut ur fabriken, ingen kärlek hos tidigare ägare, likväl som rentav gudomliga exemplar av samma modell Fender J och P basar. Det hade inget med vintage, åldern, eller årtionde att göra. Som man kan spela på i all evighet. De flesta av dessa basar var ju dock så att oavsett vad man gjorde med dem i form av setup och "kärlek" så blev de ändå aldrig bra på något sätt, hur man än vände och vred på dem. Slutsats, sälj, släng, byt in mot andra basar, de finns så många ute där, så att man kan nog till sist hitta sin pärla.
Det finns nog ingen bas som jag har gillat stort ifrån början, som jag sedan har blivit direkt hatisk mot, ungefär som det som hände med Steinberger, fast tvärtom. Som om man skulle gå en aktiv kampanj mot ett visst märke eller bas. De flesta basar som jag har haft, och ägt, och spelat på, eller sett andra ha och spela på, har jag helt enkelt "kunnat med" och stått ut med, ju, förståss.
Jag tror dock aldrig att jag kommer - helt till 100 procent - anamma:
1. Rickenbacker basar. Jag ÄLSKAR att höra andra spela och göra musik på dom, ljudet är unikt och "koolast i världen".
2. Hofner fiolbasar. Sorry. För nichat.
3. Warwick thumb och andra liknande basar. Sorry, det går att göra dom "samma form" men ta bort deras neck-dive, som jag aldrig kommer att förlika mig med, hur bra de än låter, eller ser ut.
4. Gibson EB-0, EB-3. Liknande. Neck-dajvar, och deras konstruktion i övrigt, beträffande rent allmän klen design precis som SG gitarrerna. Finns, knappt någon förmildrande omständighet. Om man skall spela någon nischad tribute band, "period" och måste ha exakt samma ljud som Jack Bruce på 60-70 talet så ok då. En låt. Max 2.50 minuter...
Resten av märkena och modellerna där ute kan kvitta, och jag kommer att "kunna med dom".
