PrataBas

Svarte_Jack skrev:Jönsonligantemat går väl i lydisk? Jag har då aldrig förknippat dem med erotik.

Inte?men vissa kan nog bli småkåta när dom får höra ett intro som påminner dom om jönssonligan... inte jag dock

Svarte_Jack skrev:Jönsonligantemat går väl i lydisk? Jag har då aldrig förknippat dem med erotik.

Vete tusan om man kan säga att det gör det... jag tycker det känns som gammal hederlig jonisk dur.

Simpsonstemat däremot!

Om vi nu säger att A moll var utgångspunkten en gång i tiden så kan man ju undra varför man bara säger A när man menar dur och A moll när man menar moll

magstorm skrev:Om vi nu säger att A moll var utgångspunkten en gång i tiden så kan man ju undra varför man bara säger A när man menar dur och A moll när man menar moll

Jag tror nog att ganska många säger dur eller moll när man ska ange tonart. Spelar man kända covers som alla har hört innan, så behöver man kanske inte tillägga moll eller dur.

basmartin skrev:

magstorm skrev:Om vi nu säger att A moll var utgångspunkten en gång i tiden så kan man ju undra varför man bara säger A när man menar dur och A moll när man menar moll

Jag tror nog att ganska många säger dur eller moll när man ska ange tonart. Spelar man kända covers som alla har hört innan, så behöver man kanske inte tillägga moll eller dur.

Jodå, jag säger ofta så jag också, man vad som förbryllade mig var hur det kunde bli så ifrån början? Kan det ha med dryckenskap och kaos att göra?

Lite från början då:
I västvärlden började man notera noter med "nevmer", små tecken som går upp eller ner (eller kombinationer av dessa). De visar allt om rytmen och om tonen går upp eller ner, men inget om hur mycket upp eller ner. Troligen behövdes inte detta heller, nevmerna var stödanteckningar, det var mest munkar och nunnor som sjöng noterad musik och de kunde låtarna,fast några sjöngs ju bara en gång om året och då kunde det vara bra med lite stöd.

När mängden låtar blev fler började man notera på fyra linjer. Noterna var fyrkantiga och kunde förses med streck, likt dagens fjärdedelar och åttondelar (två tillsammans), men dessa streck sade inget om rytmen. Alltså var lösningen att ha en bok där man har både fyrkantnoterna och nevmerna tillsammans. Detta sätt noterar man fortfarande de tratiditonella kyrkostyckena på i den katolska kyrkan, ta en tripp till avdelningen för notböcker i en katolsk kyrkobokhandel, så kan ni kolla in dem.

Så småningom lägger man till en linje till, gör noterna runda och förser dem med rytmangivelser. Man har då även lämnat de gamla så kallade kyrkotonarterna (som alltså byggde på pentatoniska skalor, Dorisk, Lydisk Frygisk och en som jag inte minns). _men_ fortfarande, så sent som i början av 1600-talet, hörde man inte skillnad på dur och molli bemärkelsen att den ena skulle vara glättig och den andra tragisk. Så i den första helt bevarade operan "L'Orfeu" av Claudio Monteverdi sjunger hjälten den stora kärleksarian i moll!!! Och voilá, a-moll är den första tonarten, parallell med C-dur. För att skriva de övriga tonarterna får man lägga till kors och b:n.

Det har alltså inget med kyrkotonarterna i sig att göra, mer än att dessa klingar mer i dur eller moll beroende på vilken vi pratar om, och det mänskliga örat har inte helt ställt in sig på att moll ska vara ledsamt, utan tolkar det snarare "bara" som närmare en mollaktig kyrkotonart.

Hoppas att det blev någotsånär ordning av detta (har läst musikvetenskap samt sjungit "munkåtar" efter nevmer och "fyrkanter" (fast jag är inte katolik, jag var bara nyfiken på musiken (långt innan "munkåten" kom dessutom, lol)