Epiphone Thunderbird Vintage Pro
Postat: sön 14 apr 2019, 22:17
Jag köpte en flång ny bas för första gången på många år, en Epiphone Thunderbird Vintage Pro, den svarta varianten. Trots att jag är P-baskille så gillar jag utseendet på dem, men jag har aldrig kunnat spela på dem. Framtunga med halsar som kvastskaft, låga F utom räckhåll för att inte tala om stämskruven för G-strängen. Dessutom har alla nya modeller varit fula och haft det eländiga trepunktsstallet.
Den nya Vintage Pro-serien har rättat till det estetiska och priset är så pass lågt att jag tyckte mig kunna köpa en trots den bristande ergonomin. Jag är glad att jag gjorde det! Efter ett fyratimmarsrep kan jag konstatera att den var väl värd pengarna!
Nickelhardware och det tvådelade stallet, den gigantiska skallen och de stora, blanka mikarna gör att den ser helrätt ut. Halsen är smal, 39mm vid sadeln, men den runda profilen gör den skön att hålla i. Den är inte farligt framtung tack vare att den främre axelbandsknoppen sitter under halshälen och jag hade inga problem att nå låga F. Basen väger 4,1kg och var väljusterad vid leverans med låg stränghöjd och spikrak hals. Jag fick justera intoneringen på G-strängen, annars var det bara att spela.
Den låter ”som ett argt piano”, mera tjong än bomp, och har en lång sustain, perfekt för rock. Vi körde ett par blueslåtar också och med halsmiken solad och tonkontrollen halvt avrullad så låter det blues, nästan lite P-bas.
Nackdelar då? Jo, några smågrejer irriterade mig. Rent estetiskt så tycker jag att rattarna satt ”uppochner”, texten var läsbar för mig med ”allt på fullt”, jag vill ha dem rättvända för någon som står framför mig. Det tog en minut att rätta till, inklusive tiden det tog att plocka fram rätt verktyg. En praktisk detalj som störde var att skallarna på mikskruvarna var vassa. Jag filade ner dem med en nålfil, sen var de släta. Förutom det så har jag bytt strängar, originalen var sladdriga och mesiga.
Det här är utan konkurrens den bästa Thunderbird jag nånsin spelat på!
Den nya Vintage Pro-serien har rättat till det estetiska och priset är så pass lågt att jag tyckte mig kunna köpa en trots den bristande ergonomin. Jag är glad att jag gjorde det! Efter ett fyratimmarsrep kan jag konstatera att den var väl värd pengarna!
Nickelhardware och det tvådelade stallet, den gigantiska skallen och de stora, blanka mikarna gör att den ser helrätt ut. Halsen är smal, 39mm vid sadeln, men den runda profilen gör den skön att hålla i. Den är inte farligt framtung tack vare att den främre axelbandsknoppen sitter under halshälen och jag hade inga problem att nå låga F. Basen väger 4,1kg och var väljusterad vid leverans med låg stränghöjd och spikrak hals. Jag fick justera intoneringen på G-strängen, annars var det bara att spela.
Den låter ”som ett argt piano”, mera tjong än bomp, och har en lång sustain, perfekt för rock. Vi körde ett par blueslåtar också och med halsmiken solad och tonkontrollen halvt avrullad så låter det blues, nästan lite P-bas.
Nackdelar då? Jo, några smågrejer irriterade mig. Rent estetiskt så tycker jag att rattarna satt ”uppochner”, texten var läsbar för mig med ”allt på fullt”, jag vill ha dem rättvända för någon som står framför mig. Det tog en minut att rätta till, inklusive tiden det tog att plocka fram rätt verktyg. En praktisk detalj som störde var att skallarna på mikskruvarna var vassa. Jag filade ner dem med en nålfil, sen var de släta. Förutom det så har jag bytt strängar, originalen var sladdriga och mesiga.
Det här är utan konkurrens den bästa Thunderbird jag nånsin spelat på!
.