PrataBas

Spiralsladd är så fränt tycker jag . Det hade jag för 40 år sedan.Har sett 2 längder 4,5 resp 9m nu. Fender och Vox. Om man håller sig runt 2-3 meter ifrån - blir den korta för spänd då och tappar spänsten ? Eller är den långa bättre? Hur långa är dom när dom inte är uttänjda?
Har panelen några erfarenheter att dela med sig?
/Ente

Jag hade också en sådan spiralsladd för många herrans år sen. Funkade bra, tyckte jag.
Den behövde ju sällan ligga på golvet och bli trampad på. Hade en vinklad kontakt närmast basen för att spara outputjacket. Minns inte längden, kan ha varit 4-5 meter.

Har haft femdersladdar o dom va inge bra alls. En massa brus o knaster och försämrade ljudet avsevärt! Men visst fan va det fräckt! Nu kör jag nästan bara trådlöst!

Kör egentligen också trådlöst, men det är ganska ballt med Spiralsladd Vox har ju också. Någon av dom har visst typ "låtsas-balanserat" . 2 ledare och skärmen bara som skyddskärm..

Spiralsladd är en styggelse. Den gungar och tynger och orsakar glapp i lödningarna. För att inte tala om att den drar ner din lättviktare i golvet...

Hmmmmm

oooo... spiralsladdar.. nu blev det Höfner violin och Bassman 50.
Enda anledningen att ha spiralsladd, en kort sådan, är att det håller basisten kvar på plats nära stärkaren.

Det är trettiofem år sedan jag också använde spiralsladd. Det finns en anledning till det!

Men som Ente säger; det är fränt samt att man slipper kliva på på sladden.
Jag kör ofta med spiralis.

Körde ett tag med fender spiralsladd för att slippa trassel på scenen. Till det funkade den som förväntat. Tyckte den lät fett också med mer bas än andra sladdar.......... Tills jag gjorde ett A/B test och kom fram till att det enda den gjorde för ljudet var att stjäla en massa (all?) diskant.

Grundström skrev:Körde ett tag med fender spiralsladd för att slippa trassel på scenen. Till det funkade den som förväntat. Tyckte den lät fett också med mer bas än andra sladdar.......... Tills jag gjorde ett A/B test och kom fram till att det enda den gjorde för ljudet var att stjäla en massa (all?) diskant.

Precis! Ingen sladd ger mer bas. De kan bara stjäla diskant; mer ju sämre de är...

Däremot upplever jag att just ingen sladd ger bäst ljud . Min simpla G30 tycker jag levererar upplevt bättre (iaf inte sämre) än diverse märkessladdar. Spiralisen skulle bara vara en ballhets/nostalgi-grej

Jag hade en klasskamrat på en Folkis en gång i tiden, som också var basist, som sa att eftersom han hade en så lång sladd så låter det otajt. Ljudet tar längre tid på sig att komma fram från en lång sladd, därför lät han välddigt otajt fast han inte var det. Det måste vara så, han sa ju det

Haha

Roger Hedin skrev:

Grundström skrev:Körde ett tag med fender spiralsladd för att slippa trassel på scenen. Till det funkade den som förväntat. Tyckte den lät fett också med mer bas än andra sladdar.......... Tills jag gjorde ett A/B test och kom fram till att det enda den gjorde för ljudet var att stjäla en massa (all?) diskant.

Precis! Ingen sladd ger mer bas. De kan bara stjäla diskant; mer ju sämre de är...

Att en kabel skulle ge mer bas skulle innebära att den var aktiv på något sätt (kul tanke att ha preamp i kabeln). Men att mäta upp signalförlust i kabel är svårt:

https://basgitarr.wordpress.com/2013/05 ... entkablar/" onclick="window.open(this.href);return false;

https://basgitarr.wordpress.com/2013/06 ... beltestet/" onclick="window.open(this.href);return false;

Däremot stoltserar vissa kabeltillverkare med att några av deras produkter ger ett vintage ljud. Men vad menar de med det, mindre diskant eller?

Förmågan att påverka diskanten är beroende av kapacitansen i kabeln och impedansen hos ingången på förstärkaren.
En kortare kabel har ju mindre kapacitans än en längre, men ändå är skillnaden för liten för att påverka diskanten så att det mänskliga örat kan uppfatta någon skillnad. Kapacitansen hos en instrumentkabel ligger gissningsvis på cirka 100pF mer meter.
Fem meter kabel ger då cirka 500pF. Jämför det med kondensatorn vid tonpoten i basen som är cirka 0.05 µF =50000 pF.
Att man hör skillnad på diskanten med några hundra pF plus eller minus har jag svårt att tro.
Men jag kan ju ha fel.
Eller är det placebo?

Ja det är placeboeffekt precis som Musikanten skriver.
En signalkabels påverkan på frekvensgången är möjligen hörbar för någon med extremt god hörsel under förutsättningen att vederbörande förmår att uppfatta små variationer i frekvensgången uppåt 20 kHz. Vidare förutsätter det också att signalkabelns längd överstiger, säg 100-150 meter.

Däremot missas nog de två (möjligen tre) saker man ska vara uppmärksam på:
Först ska kontaktdonen vara av bra kvalitet. Med det menar jag givetvis att de inte ska glappa men också att isolermaterialet inuti inte är av billigaste sort. En del skit har isolation som smälter snabbt vid lödning, därför snabblöds (kallöds) nog en och annan kabel av den anledningen. Dessutom ska höljet vara av metall så det blir en förlängning av kabelns skärm.

Kabelskärmen är nästa besparing i billiga kablar. Med en gles skärm plockar kabeln lättare upp störningar från annan apparatur. En gles skärm kan också resultera i additionsförluster på signalen, alltså ej fullgod signal pga hög resistans i skärmen.

Här kan man kanske ge ett argumnet mot en spiralkabel eftersom den ständiga formförändringen av kabeln helt klart måste påverka skärmen över tid.

Den tredje möjliga kvalitétsbristen kan möjligen vara arean på mittledaren eller möjligen materialet. Men även här ska det till rejäla längder på kabeln innan man behöver fundera över kabelarean. Skulle sen nån råka ut för att det är svårt att löda så har man nog hittat en kabel som inte innehåller koppar.

Sammanfattningsvis fungerar de flesta kablar utmärkt som är tänkta som instrumentkablar, oavsett om de är raka eller har knorr. Kvalitétskabel utmärker sig genom många kardeler i mittledare, vilket ger en mer böjlig kabel om också skärmen är av god kvalitet och välspunnen. Även kapslingen eller ytterhöljet skiljer sig mellan billig och dyr kabel. Den förra kinkar och man blir skitig av den, den senare vill man ha med sig i sängen

Placebo my ass! Det finns bra kablar och skitkablar. Hade ni varit med i GH 2013 så hade tråden redan varit avslutad.

Lite OT, handlar mer om själva kontakten än om kabeln...men jag fick en Snap Jack kabel i present för några år sedan, och den har blivit en favorit. Perfekt om man snabbt vill växla mellan olika basar, eller om man har en bas med ömtåligt jack som t ex hollowbody med jack på locket. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=YpYsGybKX2o[/youtube]

Roger Hedin skrev:Placebo my ass! Det finns bra kablar och skitkablar. Hade ni varit med i GH 2013 så hade tråden redan varit avslutad.

+1

T.o.m. jag, som alltid trott att folk som hör skillnad på olika batteri-, sladd- och strängfabrikat bara är snobbiga besserwissers, hörde en markant skillnad mellan de olika sladdarna som testades. Nu skulle jag aldrig rusa iväg och köpa 1000kr-sladdar p.g.a. det, men jag undviker definitivt Hobbex 19.90kr-sortimentet nuförtiden...

Finns det en lista över sladdarna som testades nånstans? Jag minns självklart inte vilka som var bra och dåliga...

Det är fysikens lagar som styr, i audiosammanhang är det desvärre vanligt att ignorera det till förmån för diverse placeboeffekter eller religiösa upplevelser.

I det här fallet är det växelströmsläran som har synpunkter, och det som närmast påverkar är sladdens karaktäristiska impedans. Där är det två komponenter, resistansen och reaktansen som verkar vinkelrätt och resulterar i en fasvridning av ström och spänning. Reaktansen är antingen kapacitiv eller induktiv.

Jag var inne på skärmens betydelse för sladden innan, om skärmen är för gles kan det bli en kapacitiv koppling till mittledaren från elektriska fält i närheten. I våra sammanhang är det risk för att plocka upp brum från switchade nätaggregat som är dåligt filtrerade (vanligt), eller från scenens ljusdimmers.

Men, det är ju inte bara kabeln som kan vara bov i en dålig signalkedja. Signalkällan (här basen) kan helt enkelt vara dåligt konstruerad och vara känslig för kapacitiv reaktans och i det läget försämras signalen. I DET FALLET krävs att man finner en kabel med låg kapacitans. Men det är här inte kabelns fel om det blir en dålig signal, det är signalkällan som inte klarar normalt arbetsförhållande.

Sammanfattningsvis är en kabel en kabel och i normalfallet fullt duglig. Men som i andra sammanhang gäller SISU, skit in - skit ut. En rättvis test av kablar skulle därmed inkludera olika kombinationer av kablar OCH basar, eventuellt också preamps, diverse golvdosor man hänger på.

Sen skriver BBQV att han aldrig skulle köpa en kabel på Hobbex. Nä inte jag heller, de är osexiga och såna vill man inte ha med sig i sängen

Jag glömde att skriva att frekvensen är av betydelse när vi pratar om impedans. I det här fallet är det kanske mätbart men inte hörbart i bas- och mellanregistret. Möjligen uppe i höga diskanten när frekvensen stiger till 10-tals kHz. Ju högre i frekvens desto känsligare blir apparatur för reaktiva komponenter. Kommer man upp i MHz-området så är komponentplaceringen viktig. Avstånd mellan kondingar och spolar och t.o.m. hur kondingarna är vridna påverkar. Här börjar man skärma kretsar i skärmboxar av metall för att undvika koppling. Ännu högre, i GHz området börjar längden på komponentbenen vara kritiskt.

Vi ska inte glömma en sak: en kabel är en kabel är en kabel. För basisten, och alla andra som använder en och annan lös kabel, så börjar och slutar kabeln vid "tippen". M.a.o. måste man ALLTID ta med kontakternas och lödningarnas kvalitet i varje praktisk ekvation. För den som har sin bas permanent fastlödd i förstärkaren kanske skillnaden mellan kablar är ohörbar, men för oss ute i sinnevärlden funkar det inte så.

M.a.o. är placebo-effekten något som hör hemma i teorin medan bra och skit hör hemma i praktiken vad gäller bra eller dåliga sladdar. Och - som Body & Soul så riktigt påpekar: skit in - skit ut. När man gör ett test ska man naturligtvis använda så många variabler som möjligt. Dock, om man använder samma bas (signalkälla) till samtliga kabeltest så har man i alla fall samma förutsättningar. VIssa kablar visade inga problem medan den dyraste kabeln, min Vovox Sonorus, visade att en sketen P-bas brummar och släpper in en massa störningar att förstärka. Sånt som inte hördes i en stor sal full med människor. Jag lovar att det skulle ställa till förtret vid en inspelning eller i ett mer finstämt sammanhang. De som sa: "Kabeln surrar!" och fick skrattarna på sin sida förstod inte bättre. Det var en bra kabel som avslöjade en usel "radioantenn" till bas.

Ja men dina slutord om en kabel som radioantenn är värda att följa upp eftersom de kan hjälpa till att förstå teorin.

Alla har vi nån gång irriterats över en transistorradio som inte ger ett rent ljud då frekvensen hamnar ur fas. Man lägger handen på antennen och då låter det ok. Det som händer är att "handkapicitansen" gör skillnad för inställningen till rätt frekvens, den lilla kapacitans man tillför med handen flyttar frekvensen några hundratal Herz i en överkänslig radio.

Aha, tänker man. Det är antennen det är fel på, så man byter antenn till en bättre men upplever ingen skillnad. Om man istället behåller antennen och byter radio kan det bli bättre. Det är alltså radion som är känslig för små skillnader i kapacitans.

Om man överför den här något haltande liknelsen till signalkedjan bas-kabel-förstärkare så tänker jag mig kabeln som antenn och det var det jag menade i tidigare inlägg. En del basar (gitarrer eller andra signalkällor) är känsliga för kapacitiv påverkan. Därför kan en och samma bas vara känslig för olika kablar medan en annan bas inte "bryr sig". Med det spricker argumentet att det går att ta vilken bas som helst och göra en rättvisande test av kablar.

Apropå kondensatorer (kapacitans), dessa använder vi ju som frekvensfilter för att uppnå önskad tonbild. Häromdan skickade jag ett gäng kondingar till en PB-kamrat som önskade en 56nF-konding till sin Hagström bas. Alltså 0,000 000 056 Farad. Den där handkapacitansen eller skillnaden på kapacitans i normala instrumentkablar rör sig i området picoFarad, alltså 0,000 000 000 056 F (hoppas jag fick nollorna rätt...). Det är således mycket små belopp som skiljer mellan olika kablar och har just ingen inverkan på frekvensgången, någon dB i övre diskanten kan höras. Det här påpekade ju också "Musikanten" här ovan. Ska vi dra kabel tvärs över en fotbollsstadion får man förstås ta till åtgärder.

En P-bas är just en sån "överkänslig radio" där den enklare elektroniken med spolar och kondingar plockar upp diverse signaler som inte är önskvärda. Här är det extra noga att få till skärmning i basen. Har man en kabel med gles skärm som jag skrev om i tidigare inlägg så kommer mittledaren att utgöra radioantenn. Med lite tur får man till rätt kombination av induktans från spolarna och kapacitans från filter och kabel och hamnar rätt i frekvens på Radio Moskva. Det är då det är läge att lira "Back i The USSR"

Många och kloka ord!
Det jag gillar med mina Vovox-kablar, som i deras egen vokabulär benämns Klangleiter, är att ledarna är snurrade runt varandra, att de är klädda med ett material som inte gör att fingrarna luktar gamla bildäck när man snurrar ihop dem. Att de sen förmedlar allt ur instrumentet är inte bara huvudsaken utan rentav trevligt. Dyra - jovisst, men betalda och avdragsgilla...