Jag surfade sedan runt på Youtube och hittade en kille som spelade otroligt funky och disinkt med La Bella 760FL. De har nästan bara grundton i sig och kämpar emot fingrarna duktigt mycket. Det blev genast mycket svårare att spela och några rep fick jag rentav byta bas för att det blev bumligt och odefinierat. Tänkte först att det var förstärkarproblem, men det var det inte.
För några dagar sedan kom det hem ett set Thomastik Infield flats. De är fortfarande nya och kanske blir litet dovare med tiden, men de är mjukare och innehåller mer än bara grundton. Det är lättare att bibehålla en meningsfull frasering när det finns kvar några fler frekvenser. Men thumpet är ändå där.
Mina La Bellas sitter fortfarande kvar på Schatzbasen. Numera kan jag dämpa såpass bra att tonerna blir distinkta. Korta toner, använder styvheten i strängarna för att göra dämpningsrörelsen så liten som möjligt, så kommer definitionen med tiden. Det är det mest uppfostrande setet av de tre. Man måste ändra spelstil radikalt. Ibland lägger jag handen emot strängarna och spelar med tummen. Tycker mig också ha märkt att man inte behöver spela lika starkt när basen håller sig inom sitt frekvensområde.
Hema har jag inte fått till någon inspelning med flats som jag gillat, men numera fungerar det bra på rep, till och med när vi kör någon Maceo Parker-låt. Vi gjorde också en simpel micken-i-rummet på rep av en ny låt och där satt den som en smäck. Än har jag inte vågat ta flats med på gig, men det är nog nästa steg. Det blir i så fall min LaklandBG med TI flats. Det är en kul resa som tvingar mig att spela bättre
