Är "mwwahh" ljudet på bandlös bas samma som "bloom"?
Postat: sön 16 sep 2018, 14:55
Hej!
Alltid när man läser om bandlösa basar på amerikansk/engelska forum, snackas det väldigt mycket om ett onomatepoetiskt ljud såsom att en bas har mer "mwaahhh" när man spelar och andra inte. Och att antingen har den det eller inte.
Likadant när man pratar om visa basar, och speciellt vissa akustiska/elektriska guror är hur vissa toner har en "bloom" i sig (onomatepoetiskt i amerikansk/engelskan). Oftast förklaras det med samma sak:
P g a träest speciella förmåga att transportera mekaniska vibrationer kommer vissa frekvenser tillbaks in i strängen efter en eller två sekunder, och strängen får en större amplitud - det kan till och med höras bandrassel på bandade basar - än vad den hade vid anslaget. Detta är önskvärt när det gäller bandlösa basar dock, dvs detta "mwaahh" ljudet vill strängen oscillera lite mer och röra vid trä-greppbrädan.
På elgitarrer är det samma sak som t ex Eric Johnson letar efter rent akustiskt i sin jakt på perfekta stratan. Oftast lättvikts-trä och förmåga att transportera mekaniska vibrationer från strängarna in i träet och tillbaks ut igen på nåsgot sätt. "Bloom" kallas det då för tydligen.
Jag själv hör detta oftast på de lägsta strängarna, och vill tillskriva allt detta som att egentligen är strängen/strängarna för korta för sin ton som de egentligen behöver för att svänga i. Akustiska gitarrer kan ha "träkompression" dvs att låda och resonansen inte ät tillräckligt stor för att sagda frekvens skall sprida sig jämnt. Kortskaliga basar har detta fenomen. Däremot inte sagt att det är varken dåligt, bra, eller icke önskvärt.
Vad säger ni?
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xmKP6AiT9UI[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lmBriFqa2as[/youtube]
Alltid när man läser om bandlösa basar på amerikansk/engelska forum, snackas det väldigt mycket om ett onomatepoetiskt ljud såsom att en bas har mer "mwaahhh" när man spelar och andra inte. Och att antingen har den det eller inte.
Likadant när man pratar om visa basar, och speciellt vissa akustiska/elektriska guror är hur vissa toner har en "bloom" i sig (onomatepoetiskt i amerikansk/engelskan). Oftast förklaras det med samma sak:
P g a träest speciella förmåga att transportera mekaniska vibrationer kommer vissa frekvenser tillbaks in i strängen efter en eller två sekunder, och strängen får en större amplitud - det kan till och med höras bandrassel på bandade basar - än vad den hade vid anslaget. Detta är önskvärt när det gäller bandlösa basar dock, dvs detta "mwaahh" ljudet vill strängen oscillera lite mer och röra vid trä-greppbrädan.
På elgitarrer är det samma sak som t ex Eric Johnson letar efter rent akustiskt i sin jakt på perfekta stratan. Oftast lättvikts-trä och förmåga att transportera mekaniska vibrationer från strängarna in i träet och tillbaks ut igen på nåsgot sätt. "Bloom" kallas det då för tydligen.
Jag själv hör detta oftast på de lägsta strängarna, och vill tillskriva allt detta som att egentligen är strängen/strängarna för korta för sin ton som de egentligen behöver för att svänga i. Akustiska gitarrer kan ha "träkompression" dvs att låda och resonansen inte ät tillräckligt stor för att sagda frekvens skall sprida sig jämnt. Kortskaliga basar har detta fenomen. Däremot inte sagt att det är varken dåligt, bra, eller icke önskvärt.
Vad säger ni?
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xmKP6AiT9UI[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=lmBriFqa2as[/youtube]