PrataBas

Ja, en mycket enkel fråga... Eller? Varför spelar du inte säckpipa, näsflöjt, kongas eller skinnbanjo istället? Varför just bas?

Jag lirar bas för att jag tycker att det är det är så grundläggande - bokstavligt talat - inom all den musik jag lyssnar på och gillar, vilket mestadels är rock. Man kan påverka musikens helhet i mycket större omfattning än om man spelar gitarr, vilket jag för övrigt också gör, men inte i något band. Man är länken mellan rytm och melodi helt enkelt.
Jag spelade gitarr innan bas, men nu tycker jag att bas är mycket roligare. Jag skulle inte vilja byta min basistroll i bandet mot att vara gitarrist eller något annat.

När jag hörde "Live at Leeds" första gången så ville jag spela bas direkt!
Mörka skitiga toner som driver på tillsammans med trummor är fantastiskt.

Jag har hela tiden spelat många instrument, men när jag var tvungen att välja ett huvudinstrument när jag sökte till musikgymnasiet för längesedan, då valde jag det instrumentet som jag kände att jag kunde bäst. Men när jag gick på gymnasiet spelade jag mest gitarr ända tills jag upptäckte att jag ganska medioker jämfört med de andra, men som basist stack jag ut. Så då började jag spela mer elbas. Antar att allt övande på gitarr har hjälpt mig mycket på basen, men när jag lärde mig lite jazzpiano så hjälpte det mitt basspel ännu mer. Hjälpte mig att få en överblick över hur musik funkar på annat sätt en vad gitarren ger.

daionsavage skrev:Jag har en teori om att många "basister" har hamnat där p g a att de inte är så begåvade och vårt instrument betraktas som lättare att spela än många andra.

Hmm, det ligger säkert något i det. Men jag tror nästan det har mer med strävan efter uppmärksamhet att göra. Många gitarrister verkar börja lira gitarr för att de vill synas. Var häftiga och visa upp sig liksom. Visst finns det basister som är sådana också, men det verkar inte lika vanligt. Och i den lite undanskymda rollen som basist har man - om man besitter lite talang - också en stor chans att påverka musiken "underifrån" så att säga.
Jag skulle vilja påstå att basister ofta är mer medvetna musiker än övriga. Man kan ägna sig åt sitt lir på ett annat vis, eftersom de flesta lyssnare antagligen inte märker basisten som artist.
Alltså; även om man kanske hamnar i basistrollen för att man inte är tillräckligt "begåvad" eller duktig från början så verkar många basister utvecklas till mycket goda musiker. Nu är det här förstås väldigt generaliserande, men bara snacket på det här forumet jämfört med hur det låter på gitarrforum säger en del faktiskt.

jag fick nog upp ögonen på allvar för elbasen under min högstadie-tid då alla elever fick prova på olika instrument. jag var den enda som inte ville spela gitarr efter att ha testat basen, blev så galet tagen av instrumentet.

samtidigt som detta började jag lyssna mycket på Rancid (matt freeman) och The Clash (Paul Simonon) och tänkte att "fan, deras basspel är riktigt gött" och inte långt därefter köpte jag en egen bas och började plonka lite så smått. en samick p-kopia var det.

det känns skönt att kunna ge en stabil ljudbild och grund till de andra på scen utan att showa för mycket så jag håller helt klart med om att basisten ofta tänker mer på musiken och oftast är den som har full koll på text, ackord m.m.

Bra fråga. När det bandet som jag har spelat längst i behövde en ny gitarrist kom det på tal att jag skulle greppa guran och så skulle vi leta ny basist istället. Då tog jag mig en funderare på varför jag egentligen älskar att spela bas.

För mig är det själva rollen som spindeln i nätet som lockar. Att binda ihop allting. För det är så jag spelar. Som trummisen säger "du lirar ju fan trummor på basen" samtidigt som man antingen hänger på gitarren, keyboarden eller lirar något helt eget. Kanske accentuerar sångaren lite då och då. Har fått höra flera gånger när de repat utan mig att musiken och bandet känns själlöst på något sätt.

Så... Vi kom fram till att det i slutändan var bra mycket enklare att hitta en bra gitarrist än en bra basist. Det finns ju en uppsjö gitarrister, men svårare att hitta en basist som har det där, vad säger man, DET helt enkelt.

Kan det vara så att det finns fler duktiga basister än gitarrister procentuellt? Det är ju onekligen fler som spelar gitarr än bas, men det känns som att basister oftare tar sin roll på allvar och faktiskt har det vi kallar talang. Fler aktiva basister spelar i band alltså, om detta stämmer. Andelsmässigt, fortfarande då.
Är man en medioker basist så tröttnar man antagligen rätt fort på att lira eftersom det inte ger någon vidare uppmärksamhet eller annat som kan uppskattas, medan man kan vara en halvtafflig gitarrist och ändå åtnjuta viss avund från publikens sida och lira på pondus och självförtroende.

Ja jag säger inte emot dig där. Känns som att det går 10-15 bra gitarrister på en bra basist. Sen kan vi diskutera till dödagar vad en bra basist är egentligen. Personligen kan jag inte med basister som ska hålla på och sola i var och varannan låt. Det känns inte som basistgöra för mig. Visst, nån enstaka gång, men det finns ju de som ska "briljera" idgeligen och då försvinner mitt intresse väldigt snabbt.

började lira elgitarr på musikskolan. efter nåt år så hittade jag ett litet trallpunkband som jag började spela med. det var två killar som ville starta om med deras band. vi var två gitarrister och en trummis, alla halvskrålade. men basisten fattades ju.
lite desperat tog vi in den basisten de spelat med innan.
under tiden märkte jag att jag hellre greppade basen på musiklektionerna. en blå cort curbow, den såg riktigt ball ut i mina ögon då.
och som den lät!

när jag och farsan var på en musikaffär i skövde så överraskade han mig med att köpa en bas och en liten stärkare. han har sagt senare att det passade min personlighet bättre. och det har han förbannat rätt i.

spelade mer och mer på basen, började komma ikapp våran egen basist. då tog vi beslutet att kicka honom, för han kom aldrig riktigt in i gänget.

på den vägen är det.
just nu spelar jag för att det är ett så förbannat gött instrument. har man spelat ett par år kan man nästintill spela med vem/vad som helst.
det senaste året har jag dock haft väldigt svårt för att hitta motivationen till att spela. jag söker band, men det är inga band för tillfället som söker basist eller jo, fast de finns i typ, umeå...
dock har jag och några polare ett bandprojekt på g. så det är på väg tillbaks.

Hellish skrev:Ja jag säger inte emot dig där. Känns som att det går 10-15 bra gitarrister på en bra basist. Sen kan vi diskutera till dödagar vad en bra basist är egentligen. Personligen kan jag inte med basister som ska hålla på och sola i var och varannan låt. Det känns inte som basistgöra för mig. Visst, nån enstaka gång, men det finns ju de som ska "briljera" idgeligen och då försvinner mitt intresse väldigt snabbt.

Oj, vad jag håller med! Visst kan ett bassolo vara riktigt ball, men hur ofta behövs det? Typ aldrig.
Jag har inget alls emot basister som "fipplar" och överdriver ibland, bara det svänger. Det är det viktiga. Men tyvärr så brukar detta fipplande gå ut över helheten, och då är det bättre att hålla sig till "basics", ordagrant.
Briljerandet suger i största allmänhet förresten. Jag HATAR gitarrister som ska sola i varje låt trots att det inte tillför något. Jag är nog ganska speciell på den punkten, då jag ju är gitarrist själv. Men jag hatar verkligen solon om de inte är riktigt riktigt bra. Och det är inte många, oavsett vilket instrument som spelas, som kan spela ett solo som verkligen lyfter en låt.
Här kanske vi kan återkoppla till tanken om att basister inte är lika uppmärksamhetskåta som gitarrister? Man finner sig i sin roll och gör den så bra det går, utan att i onödan sväva ut. Det verkar som att duktiga basister ofta helt intuitivt begriper detta. Återhållsamheten i sig kan vara mycket positiv.

Protestera gärna, för jag skriver medan jag tänker här.

jag började spela för att brorsan, farsan och jag skulle spela något på farfars 70års kalas.
trummor hade vi inga, piano var för svårt, gitarr likaså (hade inte något tålamod på den tiden) så det blev bas.. eftersom jag inte kan sjunga.

Tror vi är på samma frekvens här. Svänget är det viktigaste. Kan man få det att funka med ultrasnabbt fingerlir så grattis, men jag håller mig till devisen att enkelt är bäst. Och då inte med meningen att jag bara står och tar grundtoner. Bara det svänger är det gött!

Och jag är lite kluven till att som basist hålla sig i bakgrunden. Jag är både och. Håller mig i bakgrunden tills jag kliver upp på scenen, då flyger allehanda jävlar i mig. Fast det är ju mer det själva fysiska röjet, det påverkar inte spelstilen nämnvärt.

Kanske kan kalla det för att basister har mer självdistans än gitarrister (och trummisar?)

När jag var 14 bildade jag och en bunt andra grabbar ett rockband med mig vid trummorna. Jag var den enda som hade lite musik i ryggen eftersom jag lirat piano på musikskola i 2 år (och blockflöjt som 7-åring).

Basisten lät sämre på bas än vad jag lät på trummor så vi bytte....

Och nu sitter man här med privatjet, limo med chaufför och en bunt groupies som inte får nog... (dream on.... )

Scuba skrev:När jag var 14 bildade jag och en bunt andra grabbar ett rockband med mig vid trummorna. Jag var den enda som hade lite musik i ryggen eftersom jag lirat piano på musikskola i 2 år (och blockflöjt som 7-åring).

Basisten lät sämre på bas än vad jag lät på trummor så vi bytte....

Och nu sitter man här med privatjet, limo med chaufför och en bunt groupies som inte får nog... (dream on.... )

Konstigt! Stämmer helt med min berättelse

Edit: Fast hos mig är det på riktigt .

Eftersom att jag trodde jag var omusikalisk och kunde varken ta ackord eller hålla igång "ulla-bella" så fick jag basen när vi skulle testa lira ihop

Jag ville börja spela något instrument då jag hade inget bättre för mig och började lyssna på musik(var inte direkt musikintresserad före det) och klart gillade man gitarrsolona och distade elgurkorna som man visste redan fanns där men när man verkligen lyssnade på musiken så hörde man att det fanns ett till instrument där under. Men köpte en gitarr att börja på för det kändes roligare att lära sig grunden på när man satt hemma och spelade, köpte första basen sommaren därpå då jag egentligen ville spela det.
Fick spela rätt mycket gitarr ändå eftersom jag lärde mig snabbt och folk som var sämre fick spela bas istället för dom kunde inget annat...
Det finns någon härlig frihet med att spela bas, man kan gömma sig samtidigt som man kan styra hela skiten.

Trakterar fortfarande båda instrumenten, använder gitarren mest för att skapa harmonier och skriver musiken på den.

knedy skrev:Det finns någon härlig frihet med att spela bas, man kan gömma sig samtidigt som man kan styra hela skiten.

Där satt den! Så ser jag det också.

Makten skrev:

knedy skrev:Det finns någon härlig frihet med att spela bas, man kan gömma sig samtidigt som man kan styra hela skiten.

Där satt den! Så ser jag det också.

+1.

Jag började som 9-åring plinka på brorsans bas. Sedan började han spela gitarr och sedermera jag också. Efter ett par års gitarrspelande i band blev jag tillfrågad av trummisen i bandet och min bror ifall jag ville spela blues med dem och då spela bas. Det blev ett intressant byte. Allteftersom respektives band upplöstes var det bara vi tre kvar och är så än idag (16+ år senare).

Jag gjorde mitt bästa i början och det dröjde inte länge förrän jag förstod rytmsektionens betydelse. Uppvaknandet blev när jag såg en Jimi Hendrix-konsert på tv där Noel Redding och Mitch Mitchell gjorde ett grymt jobb för att backa upp scenens fixstjärna. Då var jag frälst. Som basist kan man som sagt påverka karaktären på en låt. Fundamentalt rytmiskt men även melodiskt. Ingen (vanlig dödlig) lägger märke till basen förrän den försvinner.

Återigen, Knedy sammanfattde det hela mycket vist.

Till en början och under skoltiden så var det nog min musiklärares 73:a fender Jazz.. den stod i ett hörn och kallade på mig.. jag hör den än idag!

På senare dar har jag insett att jag saknade instrumentet i händerna. Hade ett break på några år och det var mycket nyttigt.. Nytändning på alla 8!

Jag började spela trumpet vid sex års ålder och föll sedan genom hela bleckblåset tills jag landade på Eb-tuba i 13-årsåldern. Jag tror att jag hade en naturlig fallenhet för det låga registret för det kändes riktigt rätt.

När jag var femton fick jag en Jazzkopia i plywood och började spela till LP-skivorna (jodå, så gammal är jag...) hemma i vardagsrummet. Alltså ingen press från polarna eller "du är sämst på gitarr", det var en bas jag ville ha!

När jag se'n började spela med andra visade det sig att det var ett smart drag, alla andra ville spela gitarr! Tyvärr så visade det sig också att man måste öva för att bli bra, trots att man spelar bas. Jag la tyvärr inte ner den tid och energi som behövdes och är därför ingen virtous idag.

I 20-årsåldern började jag meka och via ett jobb som gitarrtekniker gled jag in på byggandet, men det är fortfarande bas som gäller! Gitarr är så... fjuttigt på nå't vis.

Jag började lira bas för att farsan en dag kom hem med sin -78 Antigua P-bas med tillhörande Vox-stärkare han köpt på annons. Vill minnas att han slantade 4000 för alltihopa.
Han hade lirat i ett shadows/ventures/spotniks-coverband i sin ungdom och fick ett återfall.
Testade lira lite på den men jag begrep inte riktigt hur man skulle göra och sen var den jävligt lång å tung, jag var väl kanske 10 bast å inte så grov.

En dag så plockade min bror fram basen, pluggade in den i vox:en å började lira det klassiska smoke on the water-riffet på svinhög volym så att det skallrade i vitrinskåpet! Sedan rev han av en blues där han sjöng en idiotisk, rolig text samtidigt som han spelade slide med ett dricksglas.
Han är ett klockrent exempel på oförstörd musikalisk talang men som aldrig fått utvecklas.. synd!

Något år senare fick jag en Yamaha RBX-5 och började lira hårdrock med polare som är skitgrym på trummor. Av honom fick jag lära mig den viktigaste läxan: Svänget är det viktigaste. Tack Uffe!

Basen har följt med mig, även om jag gjort avstickare till både trumpet, klassisk gitarr, elgitarr, piano, sång.

Fasen, man blir ju lite sentimental när man tänker tillbaka

började med trummor men tyckte inte om att vara längst bak på scenen. fortsatte sedan med gitarr och tyckte då snabbt otroligt illa om att stå längst fram. som bassist kan jag stå lite "vid sidan av", det känns mer som min grej.

i dag har man ju dessutom insett att det är ett alldeles fantastiskt instrument att spela, och lyssna på. blir lika imponerad varje gång jag (som "Hälsinglands-bo") ser ubbe hed, dereborn och pelle k lira så att färgen flagnar på väggarna.

Danne skrev:

Makten skrev:

knedy skrev:Det finns någon härlig frihet med att spela bas, man kan gömma sig samtidigt som man kan styra hela skiten.

Där satt den! Så ser jag det också.

+1. ... Knedy sammanfattde det hela mycket vist.

Håller med ovanstående gentlemen, klockrent.

Som jag nämnde i min presentation så har jag endast varit basägare i ett par år, och ser mig förstås då som nybörjare efter ca 25 år som "hobbygitarrist". Med en bror som spelat bas tämligen aktivt sen 11-års åldern hade jag blivit mer o mer sugen efter att fingrat på hans olika instrument genom alla år.

För mig kändes det också lockande o utmanande att försöka lära sig spela ett annat instrument, som ju har både har lik- och olikheter med gitarr. Jag upptäckte rätt snabbt att jag fann det roligare att spela i band med bas, en del av anledningen till detta finns nog nämnd i ovanstående citat. Det var också kul att inse att som bassist kan man bli rätt eftertraktad som medlem i band eftersom det finns hur många gitarrister som helst.

Började spela med kompisar från den lokal svenska kyrkan. Jag var sisådär 16,17 år (20 år sedan drygt) Skulle spela sologitarr som min kära far men det fanns redan en sådan man i bandet: ) . Bassist fanns givetvis inte så jag försökte mig på det. Det visade sig efter ett par rep att jag hade fallenhet för instrumentet och sedan dess har jag hängt i.