Stanley Clarke = fejk (?)

[Sylar]

men jag tänker på det som grafen säger; att hans storhet är (enligt bl a mig och grafen) jämfört med andra stora och inflytelserika basister aningen omotiverad. som att till exempel att han nämns i samma sammanhang som jaco, vilket för mig känns helt ologiskt, eller liksom victor wooten för den delen.

clarke verkar liksom känd för att vara tekniskt skicklig, men för mig har han samma tekniska skicklighet i förhållande till musikalisk förmåga som typ magnus rosen (detta är alltså en mycket grov generalisering av mitt argument). det känns bara som att han har så extremt lite finess i det han gör men försöker spela på ett sätt som kräver mycket finess (som då jag anser att t ex wooten har extremt mycket av)... jag är också lite allergisk mot hans kontrabasspel, men det är ett sound och ett spelsätt jag bara tycker är så töntigt (låg stränghöjd och elbasliknande högerteknik).

jag skulle till exempel kunna rada upp en massa musikaliska saker jag gillar med jaco, men jag har svårt att hitta det med stanley clarke, utom möjligen att han spelar fint med stråke! ni som gillar honom, vad tycker ni om? är det bara att vi inte fattar grejen?

Att planka brukar bota de flesta fördomarna. Jobba med hans solo på School Days (3:20 min i i spåret) och se om du inte finner mer än fem fel i din argumentation. Varsågod och Bon Apetit! https://www.youtube.com/watch?v=hrnI7TQ44U0" onclick="window.open(this.href);return false;

[gabrieldahl]

Att planka brukar bota de flesta fördomarna. Jobba med hans solo på School Days (3:20 min i i spåret) och se om du inte finner mer än fem fel i din argumentation. Varsågod och Bon Apetit! https://www.youtube.com/watch?v=hrnI7TQ44U0" onclick="window.open(this.href);return false;

jag har lyssnat en del på just det solot (inte transkriberat iofs) men jag tycker bara att det har med allt som jag inte gillar med hans spel; på tok för stressigt hela tiden, (vad jag anser) för hårt/odynamiskt anslag, massor med vibrato och snabba halvlicks. konceptet med mycket repetition och små förändringar med en fras är något jag gillar i nästan alla fall - men i clarkes fall känns det bara stressigt och omotiverat.

[bootsy]

Solot på School Days är ju magiskt på så vis att det täcker in både brist på tajming, tråkiga upprepningar på samma licks han alltid kör OCH mästarprovet att spela surt på bandad elbas. Dessutom inspelat i studio, med alla möjligheter till omtag och lagning.
Hatten av för den prestationen.

[Sylar]

Solot på School Days är ju magiskt på så vis att det täcker in både brist på tajming, tråkiga upprepningar på samma licks han alltid kör OCH mästarprovet att spela surt på bandad elbas. Dessutom inspelat i studio, med alla möjligheter till omtag och lagning.
Hatten av för den prestationen.

Det du skriver säger så mycket mer om din hörsel än om Stanleys spel och där får jag stöd av folk som Miller, Wooten, Bailey etc så jag vet inte riktigt vad som mer kan tilläggas.

[bootsy]

Solot på School Days är ju magiskt på så vis att det täcker in både brist på tajming, tråkiga upprepningar på samma licks han alltid kör OCH mästarprovet att spela surt på bandad elbas. Dessutom inspelat i studio, med alla möjligheter till omtag och lagning.
Hatten av för den prestationen.

Det du skriver säger så mycket mer om din hörsel än om Stanleys spel och där får jag stöd av folk som Miller, Wooten, Bailey etc så jag vet inte riktigt vad som mer kan tilläggas.

Så solot är alltså tajt, prefekt intonerat och innehåller jättemycket varierande fraser och licks utan några som helst upprepningar? Wow, jag måste verkligen gå och få min hörsel kollad bums!

Att Wooten och Miller är snälla mot sin något mindre begåvade gamla kollega som turnerar med dem och drar folk förstår jag så väl, i synnerhet som att han säkert är jättetrevlig också.

[Sylar]

Att planka brukar bota de flesta fördomarna. Jobba med hans solo på School Days (3:20 min i i spåret) och se om du inte finner mer än fem fel i din argumentation. Varsågod och Bon Apetit! https://www.youtube.com/watch?v=hrnI7TQ44U0" onclick="window.open(this.href);return false;

jag har lyssnat en del på just det solot (inte transkriberat iofs) men jag tycker bara att det har med allt som jag inte gillar med hans spel; på tok för stressigt hela tiden, (vad jag anser) för hårt/odynamiskt anslag, massor med vibrato och snabba halvlicks. konceptet med mycket repetition och små förändringar med en fras är något jag gillar i nästan alla fall - men i clarkes fall känns det bara stressigt och omotiverat.

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

[Sylar]

Solot på School Days är ju magiskt på så vis att det täcker in både brist på tajming, tråkiga upprepningar på samma licks han alltid kör OCH mästarprovet att spela surt på bandad elbas. Dessutom inspelat i studio, med alla möjligheter till omtag och lagning.
Hatten av för den prestationen.

Det du skriver säger så mycket mer om din hörsel än om Stanleys spel och där får jag stöd av folk som Miller, Wooten, Bailey etc så jag vet inte riktigt vad som mer kan tilläggas.

Så solot är alltså tajt, prefekt intonerat och innehåller jättemycket varierande fraser och licks utan några som helst upprepningar? Wow, jag måste verkligen gå och få min hörsel kollad bums!

Att Wooten och Miller är snälla mot sin något mindre begåvade gamla kollega som turnerar med dem och drar folk förstår jag så väl, i synnerhet som att han säkert är jättetrevlig också.

Du värderar teknik och matematisk precision över uttryck och nytänk ser jag. En smaksak antar jag. Däremot visste jag inte att kraven på ett bra musikstycke vilade på tajthet, perfekt intonering, varierande fraser samt licks utan upprepningar.

[gabrieldahl]

För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto.

du har iaf en jäkligt rolig definition av "svarthet".

[Sylar]

För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto.

du har iaf en jäkligt rolig definition av "svarthet".

Med mer historiskt underlag än din definition av stressigt och omotiverat, som inte kan tyckas vara annat än ett väldigt svagt antagande.

[bootsy]

Solot på School Days är ju magiskt på så vis att det täcker in både brist på tajming, tråkiga upprepningar på samma licks han alltid kör OCH mästarprovet att spela surt på bandad elbas. Dessutom inspelat i studio, med alla möjligheter till omtag och lagning.
Hatten av för den prestationen.

Det du skriver säger så mycket mer om din hörsel än om Stanleys spel och där får jag stöd av folk som Miller, Wooten, Bailey etc så jag vet inte riktigt vad som mer kan tilläggas.

Så solot är alltså tajt, prefekt intonerat och innehåller jättemycket varierande fraser och licks utan några som helst upprepningar? Wow, jag måste verkligen gå och få min hörsel kollad bums!

Att Wooten och Miller är snälla mot sin något mindre begåvade gamla kollega som turnerar med dem och drar folk förstår jag så väl, i synnerhet som att han säkert är jättetrevlig också.

Du värderar teknik och matematisk precision över uttryck och nytänk ser jag. En smaksak antar jag. Däremot visste jag inte att kraven på ett bra musikstycke vilade på tajthet, perfekt intonering, varierande fraser samt licks utan upprepningar.

Uttryck och nytänk är nog det jag värderar allra högst. Matematisk precision och teknik berör mig inte ett dugg, men tajming och sväng är grundbultar i all rytmisk musik.
Jag förstår inte vad du och andra hör hos Stanley Clarke, mer än en kille som råkade vara tidig med att komma på att man kunde ta plats längst fram med elbas. Krasst musikaliskt har han ingenting att hämta jämfört med Jaco, John Entwistle, Larry Graham, Michael Henderson, Paul Jackson Jr, Rocco Prestia, Bootsy Collins, Paul McCartney, Alphonso Johnson, John Paul Jones, Anthony Jackson, Chuck Rainey och alla andra tidiga inflytelserika basister.
Stanley är en cirkusartist jämfört med dem.

[Sylar]

Solot på School Days är ju magiskt på så vis att det täcker in både brist på tajming, tråkiga upprepningar på samma licks han alltid kör OCH mästarprovet att spela surt på bandad elbas. Dessutom inspelat i studio, med alla möjligheter till omtag och lagning.
Hatten av för den prestationen.

Det du skriver säger så mycket mer om din hörsel än om Stanleys spel och där får jag stöd av folk som Miller, Wooten, Bailey etc så jag vet inte riktigt vad som mer kan tilläggas.

Så solot är alltså tajt, prefekt intonerat och innehåller jättemycket varierande fraser och licks utan några som helst upprepningar? Wow, jag måste verkligen gå och få min hörsel kollad bums!

Att Wooten och Miller är snälla mot sin något mindre begåvade gamla kollega som turnerar med dem och drar folk förstår jag så väl, i synnerhet som att han säkert är jättetrevlig också.

Du värderar teknik och matematisk precision över uttryck och nytänk ser jag. En smaksak antar jag. Däremot visste jag inte att kraven på ett bra musikstycke vilade på tajthet, perfekt intonering, varierande fraser samt licks utan upprepningar.

Uttryck och nytänk är nog det jag värderar allra högst. Matematisk precision och teknik berör mig inte ett dugg, men tajming och sväng är grundbultar i all rytmisk musik.
Jag förstår inte vad du och andra hör hos Stanley Clarke, mer än en kille som råkade vara tidig med att komma på att man kunde ta plats längst fram med elbas. Krasst musikaliskt har han ingenting att hämta jämfört med Jaco, John Entwistle, Larry Graham, Michael Henderson, Paul Jackson Jr, Rocco Prestia, Bootsy Collins, Paul McCartney, Alphonso Johnson, John Paul Jones, Anthony Jackson, Chuck Rainey och alla andra tidiga inflytelserika basister.
Stanley är en cirkusartist jämfört med dem.

Din förlust, ingen annans.

[Jan Hellman]

Själv gillade jag Peter Ivarss. Och Michael Manring. Och Sid Vicious. Och Mick Karn! Och Gene Simmons. Och Ray Brown.

Fast att HELT avfärda Stanley Clarke även om man inte gillar honom känns lite b faktiskt. Har har ju gjort ett rejält avtryck i musikhistorien och om man väljer att HELT ignorera det så känns det mer som att man väljer att inte förstå mer än någonting annat.

[bootsy]

Hans "avtryck" har jag absolut inga problem med att erkänna- även om jag tycker att det är lite överdrivet. Han var tidig med att ta plats med elbas i jazz/funk, men han var absolut inte ensam om detta.
Och att försöka försöka förklara de sämre aspekterna av hans lir som "svarthet" (och dessutom "antipretto"-kom igen!) är bara underligt och rätt respektlöst mot de afroamerikanska jazzmusiker som HAR tajming, och god smak. Och de är inte få.

[Roger Hedin]

Stanley Clarke och Jonas Hellborg tillhör samma kategori musiker (basister i detta fall): den kategori jag inte gillar. Så enkelt är det, fotavtryck eller ej. För mig dansar de med två vänsterfötter...

[RolleHarris]

Om jag ska vara ärlig så lyssnar jag inte på basister alls. Jag kanske lyssnar på låtar där de spelar men jag tröttnar fort på att lyssna på "cirkusbasister" så som Jaco, Wooten och grabbarna. De ÄR duktiga som fan och jag kommer aldrig att bli hälften så bra som de men jag tycker bara det är såååå tråkigt att lyssna på de. Samma sak med Wai och Satriani. Jätteduktiga men inget jac lyssnar på. Men jag skulle aldrig avfärda nån basist eller dennes musik bara för jag inte gillar det. Man gillar olika och så är det. Ingen ide' att försöka övertyga nån annan om vad som är rätt eller fel.

[Jan Hellman]

Om jag ska vara ärlig så lyssnar jag inte på basister alls. Jag kanske lyssnar på låtar där de spelar men jag tröttnar fort på att lyssna på "cirkusbasister" så som Jaco, Wooten och grabbarna. De ÄR duktiga som fan och jag kommer aldrig att bli hälften så bra som de men jag tycker bara det är såååå tråkigt att lyssna på de. Samma sak med Wai och Satriani. Jätteduktiga men inget jac lyssnar på. Men jag skulle aldrig avfärda nån basist eller dennes musik bara för jag inte gillar det. Man gillar olika och så är det. Ingen ide' att försöka övertyga nån annan om vad som är rätt eller fel.

Bra inlägg. Håller med till 100 %.

[strummer]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

[Sylar]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

Det låter som att du sitter på information som jag inte känner till. Dela gärna med dig!

[strummer]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

Det låter som att du sitter på information som jag inte känner till. Dela gärna med dig!

Jag skrattar högt när jag läser dina inlägg, det är allt.

[Sylar]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

Det låter som att du sitter på information som jag inte känner till. Dela gärna med dig!

Jag skrattar högt när jag läser dina inlägg, det är allt.

För att du inte förstår dem eller för att du inte håller med? Argumentera gärna.

[strummer]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

Det låter som att du sitter på information som jag inte känner till. Dela gärna med dig!

Jag skrattar högt när jag läser dina inlägg, det är allt.

För att du inte förstår dem eller för att du inte håller med? Argumentera gärna.

Jag tycker helt enkelt att dina poster är roliga, vad är det du inte begriper med det?

[Sylar]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

Det låter som att du sitter på information som jag inte känner till. Dela gärna med dig!

Jag skrattar högt när jag läser dina inlägg, det är allt.

För att du inte förstår dem eller för att du inte håller med? Argumentera gärna.

Jag tycker helt enkelt att dina poster är roliga, vad är det du inte begriper med det?

Jag kan inte begripa hur någon som inte har något som helst att komma med kan anse sig stå över försvaret av sin uppenbart skeva logik.

[strummer]

Låter snarare mer som en svårighet att anamma det afrikanska i Stanleys spel eftersom du inte verkar uppskatta allt det typiskt svarta. De vita kolonisatörerna hade också problem med afrikanernas "timing" tyckte att deras musikalitet var stressig, otight och smutsig för att inte säga barbariskt ociviliserat och okristet. För mig är School Days-solot ett praktexemplar i äkta "svarthet" på elbasen, okuvat, uttrycksfullt, äkta och antipretto. Och jag älskar det. Och tydligen inte bara jag.

Jag skiter blankt i Stanley Clarke, men ovanstående är ju komik på hög nivå! Bäst av allt är slutklämmen, att du inte är ensam, för då är det ju så självklart att du har rätt! Bravo!

Det låter som att du sitter på information som jag inte känner till. Dela gärna med dig!

Jag skrattar högt när jag läser dina inlägg, det är allt.

För att du inte förstår dem eller för att du inte håller med? Argumentera gärna.

Jag tycker helt enkelt att dina poster är roliga, vad är det du inte begriper med det?

Jag kan inte begripa hur någon som inte har något som helst att komma med kan anse sig stå över försvaret av sin uppenbart skeva logik.

[fieldflower]

Oj, vad det här känns bekant...

[strummer]

Kanske lite OT, men vem är egentligen bäst: Stanley Clarke eller Steve Harris?